Om nu musik alltid är odemokratiskt och exkluderande (vilket inte utesluter att musik är inkluderande – ett mynt, två sidor), så blir det politiska bruket av musik alltid mer än en blott underhållning. Hur ser musikbruket ut i Almedalen? Det korta besöket gav inte möjlighet till någon ingående studie, men några små intryck ska kastas ut.

Partierna anses väl stå i centrum för spektaklet. De har en dag var till förfogande i själva parken. Innan partiledaren går upp på scen verkar det brukligt att ha någon form av förband. Kristdemokraterna valde exempelvis ett coverband som spelade klassisk popmusik typ Creedence Clearwater Revival. Vilka tongångar som valdes av övriga allianspartier får andra gärna fylla i.
De rödgröna, som de kallas, hade i vart fall ett gemensamt: singer-songwriters. Skillnaden mot coverband är betydlig. Här handlar det inte om lättsamt skval, utan om autentiska känslor. Gärna svårmodiga sådana. Socialdemokraterna lät sig företrädas musikaliskt av Marit Bergman. Ingen kan påstå att hennes pianoballader är särskilt upplyftande. Även vänsterpartiet valde, enligt uppgift, en kvinnlig singer-songwriter av det mer svårmodiga slaget. Miljöpartiet anlitade Lars Demian, som skiljer sig lite: en teatral estradör med ironisk glimt.
Skillnaden är i alla tre fallen stor mellan de rödgrönas vissångare och kristdemokraternas anonyma coverband. Säger kanske detta något om de rödgrönas allmänna tilltal, jämfört med alliansens?

Gemensamt för allt det politiska bruket av musik som observerades i Almedalen, är att den är 1) vit; 2) vokal; 3) expressiv. Musiken som inte brukas i Almedalen kan då idealtypiskt sammanfattas som svart, instrumental, repetitiv dansmusik.
Ingen dansar i Almedalen. Medan man dansar kan man nämligen inte nätverka. Dans är slöseri med tid. Däremot sjungs det i Almedalen, både karaoke och allsång. (Och viss dans sägs ha ackompanjerat karaoken. Men det var marginellt.)

Efterfesterna då? Vi fick höra att några ungdomar som kallar sig Captus, och som väl närmast försöker vara ett mansseparatistiskt ungdomsförbund till Timbro, hade efterfest varje natt. Med outsinliga mängder gratis rosé. Vi smög upp för trappan och hamnade i ett lajvrollspel i borgerlig salongsmiljö, där en liten handfull lajvare spelade rollen av borgerlig intelligentia, levandes det goda borgerliga livet. Vi flydde. Bara för att återkomma en stund senare, när horder av andra lavjare, borgerliga såväl som andra, rörde sig dit på nytt.
Nu skulle ju detta inlägg handla om musiken, men den kan snabbt sammanfattas: Captus spelade Rix FM i bakgrunden. I stället bjuder vi på en typisk replikväxling, omkring 03.30 torsdag morgon. En av spelledarna i salongen, en ung man klädd i prydlig skjorta, frågar en nyanländ gäst:

– Vem är du?
– Jag är Eva.
– Var kommer du från?
– Seco.
– Men du är ju OND!
– Nej, inte Seko med K utan Seco med C.
– OK.

Det var de sista ord jag hörde från det lajvet. Planka.nu stannade däremot kvar till halv sju på morgonen. Jag sa ju att de är mästerlajvare!

För övrigt är det faktiskt underligt, med tanke på den extremt höga journalistiska närvaron och uppfinningsrikedomen i fråga om vinklingar, att ingen ännu tycks ha gjort en sammanställning över samtliga partiers musikval.

Marcink på Cybernormer sammanfattar mitt öppningsinlägg på gårdagens seminarium. Det var en i stort sett improviserad harang utifrån öppningsfrågan som handlade om framtiden för “digital kultur”, i relation till upphovsrätten. Jag sa i korthet följande:

Om tio år kommer diskussionen om digital kultur vara förlegad, ungefär som om vi skulle prata om Cyberspace idag. Det vi sett de senaste åren är inte att vi flyttat från en materiell värld till en virtuell värld som det brukade låta på niottiotalet, utan tvärtom att digitaliseringen av kulturella verk leder till ett överflöd, där vi istället uppvärderar plats och fysiska samlingar och att urval blir något mycket viktigt. Både genom mjukvara, remix och olika kuratorsfunktioner – och att just kopplingen till platsen blir mycket viktigare. Så jag skulle vilja tala om en postdigital kultur där det digitala är integrerat och en självklar del av kulturella kretslopp. Man tar då inte betalt per exemplar, utan man tar betalt på en massa olika sätt i de kretslopp som hela tiden går fram och tillbaka mellan digitalt och analogt. Fildelningen ser jag som en självklarhet i sammanhanget – att skicka filer är lika självklart som att kunna skicka några rader text i ett epostmeddelande. Upphovsrätten å sin sida är inget som försvinner, den är för djupt rotad i internationella konventioner. Däremot kommer vi antagligen få se många negativa följder av den konflikt som finns, särskilt när upphovsrättslagstiftningen sammansmälter med det som kommer i terrorlagstiftningens kölvatten, Datalagringen och så vidare.

Flera påpekade i efterhand att jag sa många intressanta saker, rentav för många, på för kort tid. Rent PR-mässigt är det tveklöst bättre att hålla sig till ett begränsat budskap som hamras in. Å andra sidan är PR-tänkandet enkelriktat och förutsätter att budskap har hamrats fast på förhand, vilket i förlängningen är ett recept för stagnation. För egen del vill jag gärna förbehålla rätten att i debatter växla pragmatiskt mellan de bägge förhållningssätten.
Ett begrepp lyckades jag åtminstone skapa ett intresse för: postdigital. Det förekommer även i titeln på den bok som jag är i färd att färdigställa och som ska utkomma i höst. Men just nu ska jag inte säga mer om den saken. Återkommer.

Gårdagens debatt om upphovsrätt och fildelning, betitlad “Fred efter Pirate Bay” gav inte direkt något nytt vatten på kvarnen. Samtidigt visar panelbredden på hur debattklimatet ser ut i Sverige. De inledande presentationerna visar tydligt var debattörerna står i frågan om framtidens upphovsrätt och synen på fildelning.

Hela debatten finns att se på Fores hemsida. Här är några smakprov (fritt skrivna, så tempus- och grammatiska fel kan förekomma):

Monique Wadsted, upphovsrättsadvokat: Om tio år ser jag en stark och levande upphovsrätt. Det vi upplever nu är en historisk parantes. Människor i allmänhet vill göra rätt för sig. Därför ser jag framför mig att de lagförslag som kommit den senaste tiden ger goda möjligheter för konkurrenskraftiga alternativ som ger ett friskt coh tryggt kulturliv.

Erik Schült, kulturjournalist och  författare: Ungdomarna sitter på kunskapen på hur framtiden kommer se ut. Kultur bara finns, på nätet. Det kommer inte försvinna, inte heller branschen. Branschen måste förändras, nostalgi är aldrig rätt väg - men det finns mycket att vinna för den som gör rätt.

Göran Holmertz, justitiekansler: Upphovsrätten måste finnas kvar, stark, man ska kunna leva på gott kulturarbete. Samtidigt ska verken finnas tillgängliga utan att frestelsen att begå brott är stor, och att man ska ha en sådan tillgänglighet att man inte behöver betala för mycket för att få tillgång till verken. Visionen är alltså fred på goda villkor för alla.

Isobel Hadley-Kamptz, författare och journalist: Ser två olika trender just nu, en är otroligt dyster och en är otroligt bra. Den dystra är att vi nu hela tiden ser de kulturella allmänningarna hängnas in - det vill säga att kulturarvet, kulturskatten blir allt svårare för oss att göra saker med. Det är otroligt skadligt, eftersom all kultur egentligen skapas på annan kultur. I ett tioårsperspektiv tror jag inte den trenden kommer hinna brytas, det kommer bli mer och mer - längre och längre skyddstider och hårdare och hårdare integritetskränkande lagar. Men samtidigt ser man hur internet har realiserat det alexandriska biblioteket och realiserat yttrandefrihetens idé på ett sätt som tidigare var helt otänkbart. Och den trenden är rent mänskligt mycket starkare, så om vi ser lite längre fram än tio år så kommer det vara mer dominerande.

Dilsa Demirbag-Sten, ledarskribent: Jag ser framför mig en framtid där vi alltmer kommer vara präglade av EU-politik. Jag blev lite skakad under debatten om The Pirate Bay att man på fullt allvar tror att man kan ställa sig utanför de konventioner om upphovsrätt som existerar. Jag ser nätet som en ny och gigantisk arena för kultur, men parallellt med en mycket stark upphovsrätt som respekterar upphovsmannen.

Nicklas Lundblad, Google: Om tio år är vi långt inne i kreativitetens strukturomvandling. Redan idag skapas en enorm massa verk inom ramen för det som kallas för Creative Commons. Ungefär 130 miljoner verks säger man, vilket innebär att om tio år kommer majoriteten av skapandet gått från att vara ett ensamskapande till ett remixskapande. Det betyder att i vårat samhälle kommer skapandets huvudform vara remixformen. Och då måste man ju ändra lagstiftningen så att den representerar det den ska skydda - skapandet. Om skapandet förändras måste man även ändra lagstiftningen, så jag hoppas att den ändras i takt med det och möjliggör remix på ett helt annat sätt än vad den kunnat göra tidigare.

Olle Abrahamsson, rättschef på Justitiedepartementet: Lagstiftningen kring upphovsrätt kommer inte ändras särskilt mycket på tio år. Den bygger i stor utsträckning på internationella konventioner och rättsakter inom EU - som tar lång tid att ändra på. Det är svårt att ändra på, så Sverige kan bara på marginalen påverka hur lagstiftningen ser ut. Man ska också komma ihåg att den här upprorsstämningen som finns nu i sverige inte alls finns i de andra konventionsstaterna. Det här Piratpartiets framgång här i Sverige finns det ingen motsvarighet till i någon av de andra medlemsstaterna. Vi får vänta länge innan vi ser mer radikala förändringar av upphovsrätten.

Rasmus Fleischer, forskare och bloggare: Om tio år kommer diskussionen om digital kultur vara förlegad, ungefär som om vi skulle prata om Cyberspace idag. Det vi sett de senaste åren är inte att vi flyttat från en materiell värld till en virtuell värld som det brukade låta på niottiotalet, utan tvärtom att digitaliseringen av kulturella verk leder till ett överflöd, där vi istället uppvärderar plats och fysiska samlingar och att urval blir något mycket viktigt. Både genom mjukvara, remix och olika kuratorsfunktioner - och att just kopplingen till platsen blir mycket viktigare. Så jag skulle vilja tala om en postdigital kultur där det digitala är integrerat och en självklar del av kulturella kretslopp. Man tar då inte betalt per exemplar, utan man tar betalt på en massa olika sätt i de kretslopp som hela tiden går fram och tillbaka mellan digitalt och analogt. Fildelningen ser jag som en självklarhet i sammanhanget - att skicka filer är lika självklart som att kunna skicka några rader text i ett epostmeddelande. Upphovsrätten å sin sida är inget som försvinner, den är för djupt rotad i internationella konventioner. Däremot kommer vi antagligen få se många negativa följder av den konflikt som finns, särskilt när upphovsrättslagstiftningen sammansmälter med det som kommer i terrorlagstiftningens kölvatten, Datalagringen och så vidare.

Andra bloggar om: fores, upphovsrätt, fildelning, datalagringsdirektivet

Spara och/eller dela med dig:

Almedalsveckan är fylld av diskussioner, möten och debatter om fildelning, upphovsrätt och internet. Höjdpunkten var kanske den stora debatten anordnad av tankesmedjan Fores, kallad “Efter Pirate Bay - vilken upphovsrätt, vilka affärsmodeller?”.

I den tio personer starka panelen satt bland annat upphovsrättsadvokaten Monique Wadsted, kulturjournalisten Eric Schült, bloggaren Rasmus Fleischer och ledarskribenten Dilsa Demirbag-Sten. Som senaste tillskott fanns också VD:n för det företag som planerar att köpa The Pirate Bay, Hans Pandeya, på plats.

Diskussionen handlade framförallt om de olika deltagarnas syn på en framtida upphovsrätt, ställd i relation till den tekniska utveckling vi upplever idag. Positionerna kändes relativt låsta och förutsägbara, men visade ändå på någon form av koncesus kring att situationen idag inte är hållbar.

Mycket av debatten handlade om Cybernormers verksamhetsområde, bland annat hur man ska komma tillrätta med att upphovsrättsbrott tycks ses som naturligt av en stor del av befolkningen. Journalisten och författaren Isobel Hadley-Kamptz kommenterade det hela genom att dra en tvåminuters beskrivning av Cybernormer-projektet (cirka 42 minuter in i videon), innan hon blev avbruten. Det tackar vi förstås för.

“Det finns ett projekt på Rättssociologiska institutionen i Lund med det nittiotalistiskt klingande namnet Cybernormer som gör lite undersökningar kring det här. De visar precis på det - riskerna för ett rättssamhälle när glappet mellan det allmänna rättsmedvetandet och lagarna är för stora.

Deras undersökningar visar att det inte bara är ungdomar som fildelar och tycker att det är moraliskt oproblematiskt - utan deras föräldrar tycker också att det är helt moraliskt oproblematiskt, deras lärare tycker att det är oproblematiskt. Enligt de sociala koderna är det här  något som är helt oproblematiskt.

Och när glappet blir så stort, det finns väldigt många problem för samhället som helhet när lagarna…”

(En längre sammanställning av de argument som framkom i debatten kommer under fredagen.)

Andra bloggar om: almedalen, fores, the pirate bay, cybernormer, rättssociologi, upphovsrätt, fildelning

Spara och/eller dela med dig:

Hans Pandeya, vd för företaget som om fyra veckor köper domännamnet The Pirate Bay, är helt obegriplig när han försöker förklara sina planer. Allt han upprepar är att han har en ny teknik, som ska göra slut på alla motsättningar som har symboliserats av fenomenet The Pirate Bay. Han skulle låta som en företrädare för en religiös sekt, om han inte vore en så genuint okarismatisk talare. Nu låter han mest konstig. Kläcker ur sig saker som “det vi har köpt, är en användarkultur” och “användarupplevelsen ska inte förändras”. Samtidigt påstår han, när han pressas, att hans företag tänker ha slutit avtal med alla stora film- och skivbolag innan de fyra veckorna har gått.

Till saken hör förvisso att denne Hans Pandeya inte personligen har köpt The Pirate Bay, så som det nu ofta framställs. Han är anställd som vd av det företag som har köpt domännamnet. Till Almedalen kom han på eget bevåg. Företaget leds ytterst av en styrelse, vars planer inte nödvändigtvis är identiska. Hur som helst vore det urdumt att sätta förhoppningar på dem. Precis som det alltid är dumt att lita på att en aktör, vilken det än vara må, ska rädda internet.

Personligen jobbar jag nu med utgångspunkten att “The Pirate Bay” är ett förbrukat varumärke. Övriga komponenter i assemblaget lever vidare, förhoppningsvis kompletterade av en fond för internetprojekt som försäljningssumman ska hamna i. Nu ges plats för nya symboler. Kanske även för en större mångfald av aktörer som upprätthåller det fria utbytet av filer. Vad kommer allt detta att innebära? Ingen ska påstå att de vet svaret.

Att kasta bakom sig bagage. Handlingen har återkommit flera gånger i den historia som utspelat sig kring Piratbyrån. Rent symboliskt vore det småsnyggt om subjektsupplösningen av The Pirate Bay hade skett på Valborg.

Om nu varumärket “The Pirate Bay” är offrat – är det då ett uttryck för hållningen att “ingenting är heligt”. Nej! Vad är då heligt? Det heliga ligger åtminstone inte i en bild, i ett domännamn eller ens i en formulerad princip. Framför allt går det inte att köpa, eller överlåta på andra att utföra. Tvånget att åter konfronteras med den insikten är, om inte annat, extremt uppfriskande.

Hans Pandeya, däremot, är uppenbarligen ett dåligt skämt. (Detta alltså sagt efter hans insats på dagens seminarium.)

I syfte att öka öppenhet beslutades idag att hela Norges offentliga sektor endast skall använda sig av filformat ODF (version 1.1) eller PDF vid spridning av dokument.

- Åpne formater skal hindre diskriminering, sier IT-statsråd Røys.
Regjeringen har i dag vedtatt nye IT-standarder. Vedtaket innebærer at en lang rekke åpne formater snart blir obligatoriske for alle som jobber i staten.

Digi.No skriver om beslutet och de nya öppna standard som gäller i Norge. Varför kan inte sverige fatta beslut som gör oss till ledande i öppenhetsfrågor? Inte enbart vad gäller teknologi… Vi lever kvar i en hopplös tro att vi är världsledande i all öppenhet som rör teknik och demokrati – vakna!

Upprördheten är på många sätt underbar. Att äntligen få se initiativ som thepiratecay.org diskuterande framtiden efter The Pirate Bay – en typ av framåtblickande som under flera år tycktes vara blockerade genom The Pirate Bays själva storhet. Tråkigare är att de flesta som upprörs fortfarande utgår från att andra alltid ska göra jobbet. På en annan sida kan man rösta om framtiden för The Pirate Bay. Alternativen är två: bibehålla eller förstöra. Inte ett ord om att bibehållandet kräver en aktiv insats av levande människor.

Bland de upprörda röster som lämnar ett läsvärt intellektuellt bidrag, utan att jag håller med om slutsatserna, vill jag tipsa om två. “M” skriver en längre kommentar här på Copyriot som är filosofiskt intressant, även om relevansen för det konkreta drivandet av internetprojekt är minst sagt vag. Fredrik Edin skriver om “The Profit Bay” och gör några goda poänger på en mer övergripande nivå, dock utan att ägna en tanke åt frågan om vad som säljs. Läs gärna dessa inlägg, tänk själva, skriv ner era egna tankar. Vilka dessa än blir, ber jag er att försöka relatera till två saker som hittills har saknats bland de upprörda rösterna. För det första, den redan dryftade frågan om vad som kan kopieras och inte i det vi kallar “The Pirate Bay”. För det andra: vilket är alternativet? Att bara säga “allt borde fortsätta som det är” är inget alternativ. Det kräver människor som är aktivt berädda att upprätthålla det och att ta de juridiska påfrestningar som kan följa. Hur vill ni att fildelningspraktiken ska vidareutvecklas?
“M”, Fredrik och andra är välkomna att ge sina synpunkter på detta.

Tusen pekpinnar uttrycker sig tydligt:

TPBs monopolliknande ställning bland bittorrentrackers är mer problematisk än fördelaktig om målet är att sprida och stärka fildelningen – inte bara leka politiker och sitta i morgonsoffor som vissa tycks prioritera. Vissa vill se TPB som vår skinande ledare som för den heroiska kampen för fri information och internetkommunism – och missar poängen att det är betydligt lättare att attackera en enda “skinande ledare” än ett miljonhövdat hav av fildelare. Fonden med försäljningspengarna kommer förhoppningsvis att användas till att utveckla nya, mer decentraliserade former av fildelning.

Mycket mer skulle kunna ordas här, men själv måste jag rusa vidare för att under eftermiddagen sitta av ett seminarium med bland andra “mannen som köpte The Pirate Bay“. Jag vet inte vem han är men kan helt kort säga att jag inte tror att hans visioner har någon större relevans för fildelningens framtid. Människor har förväntningar på The Pirate Bay och om dessa inte uppfylls på thepiratebay.org så är det bara att kopiera och starta upp någon annan stans – vilket framöver, genom den utannonserade outsourcningen av trackerfunktionen, bör bli extremt mycket enklare. Flyttar svärmen, är domännamnets värde inte större än typ napster.com.

Jag kan inte hjälpa det; jag älskar den rådande upprördheten, den nya öppenheten i frågan om fildelningens framtid.

Konferensen i Turin var mycket givande med många spännande föreläsningar, idéer och möten – att det dessutom var Italien i värmen är inte fel. Har inte hunnit blogga under resan utan blev mycket bilder och lite twitter men annars var det mest offline.

Några uppdateringar som jag missat pga resan:

The Pirate Bay säljs till bolaget GGF för 60 millioner. Det är spännande att se vad som händer. Men vad är det egentligen de köper? Teknologin är inte värt mycket och därmed är priset extremt hög. Det som köps är en varumärke och om man tänker på att TPB är ett av internets största sajter så är 60 millioner en bråkdel av värdet. Köparna har sagt att de inte tänkt förändra sajten men det kommer dom. Ingen köper en websajt för 60 millioner för att inte göra något med den. Såg just på Liquid Culture som skriver att de ska lägga ner torrent delen… En era går i graven!

Räddaren i nöden: En domstol i USA förbjuder uppföljaren till J.D. Salingers Räddaren i nöden. En citat från uppföljarens jurist i DN:

- Vi är mycket besvikna över att domaren valde att förbjuda Coltings bok, sade hans advokat Edward Rosenthal till Reuters och tillade att hans klient kommer att överklaga beslutet.

Det är synd att en författare som valt att inte skriva sedan 1965 fortfarande makten att kontrollera en berättelse som finns i allas medvetande. Dessutom är det värre att hans makt att kontrollera kommer att leva kvar långt efter hans död.

Ny licens föds: Open Data License 1.0 har släppts. Läs mer på Open Data Commons.

till sist: Storbrittanien föreslår ny fildelningslag.

Varje år låter .SE genomföra en undersökning bland slumpmässigt utvalda svenska Internetanvändare för att kartlägga användningen av och inställningen till e-post. Statistiken från årets undersökning är i hög grad i samklang med förra årets resultat. Precis som i fjol tillbakavisas med eftertryck alla påståenden om att e-posten inte har någon framtid.

Unga och dataproffs tror att de kommer använda e-post ännu mer

E-post rankas tvärtom högst när de tillfrågade anger vilka kommunikationskanaler som är viktigast - och endast fem procent tror att deras utnyttjande av e-post kommer att minska i framtiden. Hela 47 procent tror istället att det kommer att öka. En intressant detalj i sammanhanget är att det är särskilt många som svarar så bland unga (61 procent) och bland dem som definierar sig som dataproffs (61 procent). Ännu ett argument för att ryktena om e-postens död är kraftigt överdrivna!

95% av de tillfrågade tycker att e-post känns ganska pålitligt

Än mer intressanta tycker jag dock att svaren kring spam och e-postens tillförlitlighet är. Liksom i fjol finns en stark tillit till att e-postmeddelanden når fram till mottagaren. Inte mindre än 95 procent svarar att e-post är ganska pålitligt (18 %), pålitligt (40 %) eller mycket pålitligt (37 %) i detta hänseende. Endast en enda procent tycker att e-post inte är pålitligt.

Mer än nio av tio tillfrågade säger att de sällan eller aldrig varit med om att det inte fungerar att skicka e-post. En nästan lika stor majoritet, 90 procent, tycker inte att spam är något stort problem. Siffrorna tyder på att leverantörerna av Internet- och e-posttjänster gör ett bra jobb vad gäller att spärra spam från att nå användarna, utan att detta påverkar deras vanliga mejl.

Nu börjar spam dyka upp på svenska – en oroväckande trend

Att användarna inte lider av spam betyder dock inte att allt är frid och fröjd. Fortfarande är det så att spam utgör mellan 85 och 90 procent av all e-posttrafik och de kostnader som detta för med sig är långt ifrån försumbara. Vem ska egentligen bära de här kostnaderna om utvecklingen får fortgå? I längden är det orimligt att det helt ska falla på nätverksoperatörerna.

Oroande nog börjar spam nu också dyka upp på svenska, vilket tyder på att en ny marknad kan hålla på att skapas. Till exempel fortsätter många att köpa sin medicin på nätet trots kampanjer kring farorna med detta. Varningar avfärdas med att det bara är ett sätt för läkemedelsbranschen att hålla sina priser uppe. Snacka om att snålheten bedrar visdomen!

Lagstiftarna måste ta sitt ansvar och ta tag i alla dessa gråzoner

Ett första nödvändigt steg för att komma åt spam-problemet är en tydlig kriminalisering av utvecklingen och spridningen av de mjukvaror som används för att sprida spam. I dag finns gråzoner som lagstiftarna måste ta itu med. Det måste också vara möjligt för Internetoperatörer att hjälpa kunder vars datorer utan deras kännedom utnyttjas av system som skickar spam. Och att spärra dem som medvetet bidrar till spammandet.

Men framför allt gäller det att komma åt affärsidén bakom spam. Det kan bara uppnås om de inblandade webbutikerna tvingas följa befintliga lagar och regler. Driver man in moms och skatter i laga ordning lär det bli rätt mycket tuffare att försöka leva på spam!

Vill du titta på e-postundersökningen i sin helhet hittar du den här.

This is an extended version of yesterday’s post in Swedish. Also posted to Nettime.

“YOU FUCKING CORPORATE SELL OUT RATS!” Users of The Pirate Bay are raging. About a thousand comments were posted at The Pirate Bay’s blog during the first day after the news, probably 90-95 % expressing sadness or anger over the supposed sell-out. Some mainstream commentators in Sweden, on the other hand, greeted this as a step towards the abandonment of digital piracy.

We are used to imagine The Pirate Bay as a legendary entity fighting an epic battle, on behalf of the millions of file-sharers. However, it is not exactly a legendary entity that is being sold. It is something different. So what is about to be sold?

“The Pirate Bay” is today, among other things:

• A domain name
  
• A web site
  
• An ad selling business
  
• A blog
  
• The world’s largest bittorrent tracker
  
• A clothing store
  
• Three persons
  
• A swarm
  
• A symbol

“The Pirate Bay” must be defined as an assemblage. Any of the listed parts would, on its own, be powerless. Only through its connections, the assemblage becomes so powerful. However, all the parts are not needed all the time. Two are enough to make up the practice of bittorrent file-sharing: a swarm of file-sharers, and a tracker to connect them.
Many file-sharers are using The Pirate Bay’s tracker services without even visiting the website. Other indexing websites, like Mininova, are using The Pirate Bay’s tracker. Technically speaking, The Pirate Bay’s website has always been rather redundant. But the website is a platform for connecting two other parts: The commercial part of the ads, which are needed to finance the large costs for bandwidth and hardware, and the political part of linking to current side-projects and publishing sporadic blog posts.

This assemblage is now being disassembled and reassembled, in one way or another. That means something else than a “sell-out” of all the parts. All the details of the affair are not clear yet, but to clear up the picture, we should first consider each part for itself, and ask three simple questions: 1) Is it ownable?; 2) Is it sellable?; 3) Is it copyable?

The domain name, www.thepiratebay.org, is definitely part of the affair. It is ownable and sellable, but not copyable given the current DNS regime. The web site that the visitor of the domain is directed to could be said to be ownable, in the sense that any new owner can change its contents. But it is also copyable, meaning that the “original” version can pop up again at another domain name. Actually, it is very simple to copy. You can fit all of The Pirate Bay, including the software and every torrent, on a USB stick. The ads have a value only as long as people visit the web site (and do not know how to use Adblock). The blog derives its meaning from the personal activity of the three persons involved, and could be hosted anywhere.
The three persons (Peter Sunde, Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm Warg) are especially interesting, as they can definitely not be copied. But can they be owned and sold? Yes, theoretically. In earlier cases of “P2P sell-out”, individuals have signed contracts regulating their future involvements in other projects. This is not the case here. The trio is free to do what they want, including political activism and even exact copies of The Pirate Bay.
The tracker consists of hardware and (open source) software, possible to copy but not to uphold without financing. This part will not be part of the incorporation. Instead of being sold, the tracker service will be transferred to a separate entity, that provides the service freely to any index wanting to use it, and supposedly does not even have the information about files it is tracking. This essentially would mean a small step towards decentralisation of the file-sharing infrastructure. It probably also undermines the whole case the prosecutor made against The Pirate Bay in court. Questions about the financing of and control over this new third party tracker remains to be answered. However, it should not be assumed that control goes to the buyers of “The Pirate Bay”.
The swarm of millions of file-sharing humans and machines can not be owned, nor sold, nor copied. It can, indeed, be fooled. Usually, that’s what cases of “P2P sell-out” aims for, without much success. This time chances are even smaller that the swarm would keep using a service if it began to filter torrents or demand money for downloads. The Pirate Bay’s tradition of strong principles have educated people to be wary even of small restrictions. If such would occur, the swarm is ready to move on. However, nothing at this point (except some vague formulations in a press release from the buying company) indicates that there are any such plans.
The (visual and ideological) symbol “The Pirate Bay”, finally, is fundamentally transformed by the act of selling “The Pirate Bay”. It does not really mean that the symbol can be sold. Rather, any attempt by the owner of the domain name to change what the symbol stands for, would mean that the symbol is dissolving and its associations re-projected at multiple other symbols. This could have quite interesting results. Even if The Pirate Bay and its associated projects have been able to use the power of one singular symbol, there has also been an awareness of the problem with The Pirate Bay’s oligopolic status.

File-sharing was never about leaning behind and letting other people do the work. The act of selling “The Pirate Bay” (which really means selling some of the components in a larger assemblage) could work as a wake-up call. Ideally, the anger of some users will transform into action, so that more open bittorrent indexing website, maybe even trackers, will be set up. That would mean that The Pirate Bay, finally and paradoxically, reaches its goal, which is to be copied. The Pirate Bay never asked to be the sole representatives of file-sharing. When large parts of the world’s internet traffic depends on whether Fredrik is too drunk to fix a server error, a radical diversification is needed to maintaing the power of P2P file-sharing. Dissolving the centered subject, abandoning a trademark to multiply what it stands for. That’s the implicit schizo-politics of The Pirate Bay’s recent move.

Also read Jonas Andersson’s analysis: “The Pirate Bay: Two important speculations“, as well as Janko Röttgers: “5 Things to Know About The Pirate Bay Sale“.

Åttio nedladdningar i sekunden. Där ungefär ligger nya Firefox 3.5 som för tillfället laddats ned över fyra miljoner gånger - knappt ett dygn efter släppet.

Om du fortfarande inte sett realtidsräknaren på http://downloadstats.mozilla.com så gå in och kasta ett öga - det är imponerande att se exakt hur många det är som faktiskt bryr sig om vilken webbläsare de har i datorn.


Fyra miljoner nedladdningar - nästan uteslutande för Windows gissar jag på.

Sedan får vi anta att räknaren främst representerar entusiaster - den kategorin som du och jag tillhör - vi som bryr oss om vilken kod vi har i våra datorer och vilket program som vi använder för att navigera nätet.

Min familj har till exempel inte den blekaste aning om att Firefox 3.5 precis släppts och med största sannolikhet vet de inte ens vad Firefox är för något. För dem är det "programmet de använder för att gå ut på internätet" eller kort och slätt "Internet"

Sedan har vi mörkertalet - de miljoner som kommer få mjukvaran via sin Linuxdistribution. Jag installerade Fedora 11 strax efter släppet och kommer få den skarpa uppdateringen automatiskt via pakethanteringen.

Ubuntu 9.04, som jag också kör, är det värre med. De ligger fortfarande kvar på Firefox 3.0.11 och kommer troligtvis inte anstränga sig för att få in Firefox 3.5 i sina mjukvaruarkiv för backports - det arkiv som bör användas för mjukvara av den här typen men där det aldrig händer något. Troligtvis finns det något PPA (Personal Package Archive) på Launchpad.net du kan anropa men för den vanlige Ubuntu-användaren blir det troligtvis att vänta tills nästa släpp innan de kan njuta av Firefox 3.5

Uselt.

Uppdaterat: Plun meddelar i en kommentar att det faktiskt är enkelt att få in Firefox 3.5 i Ubuntu. Kör "sudo apt-get install firefox-3.5" så hamnar paketet på din dator. Det är däremot inte den skarpa versionen och jag fick starta den via prompten med att köra firefox-3.5. Jag gnällde lite onödigt mycket i det här inlägget insåg jag ;)

Father O'Blivion har på IDG-bloggen redogjort för sina vedermödor att installera Firefox 3.5 på Linux via den "tar-bollen" som du laddar ned och det är ingen rolig läsning. Att få "vanligt folk" eller till och med "folk med goda IT-kunskaper" att installera en ny mjukvara av typen Firefox 3.5 på Linux är ingen lätt uppgift.

Finns inte mjukvaran i arkivet är du lämnad åt ditt öde och får oftast slita med kommandoradspill - om nu utvecklarna uppströms inte varit serviceminded och skapat ett RPM-paket eller DEB-paket för just din distribution.

Wine är exempel på ett väldigt serviceminded projekt där de tillhandahåller sitt eget mjukvaruarkiv och kommer därmed tillrätta med distributionernas tillkortakommanden.

Nej, jag hade hellre sett att distributionerna tar sin uppgift på allvar och faktiskt gör det de är tänkta att göra.

Distribuera

Idag är det Mozilla som matar ut 80 program i sekunden av Firefox 3.5 - hos Ubuntu gissar jag att det är närmare noll och intet.

Kanske träffar jag Roland Poirier Martinsson (RPM) i Almedalen, jag vet inte. Jag gillar honom personligen. Han känns som en hedersknyffel när man träffar honom. Och fördelen är att han inte hymlar med sin konservatism utan framför den på ett ganska gemytligt och resonerande sätt. Han reflekterar i SvD om den "postmoderna masspsykos" som manifesteras genom den svenska piratrörelsen. Han hoppas att Piratpartiet inte kommer in i Riksdagen samt att fem av de sju partierna åker ur. Jag förmodar att han vill behålla (m) och (kd). Samtidigt finns ett enormt intresse från utlandet. På färjan till Gotland sprang jag omedelbart in i Christian Engström, Piratpartiets EU-parlamentariker, som ledsagades av en journalist från Die Welt, den tyska kvalitetsdagstidningen som utges från Hamburg. Tysklands...

Resten på bloggen förstås!

Sverige har under rätt lång tid haft en ganska bred invandring; bred i flera meningar som ursprungsland, etnisk, språklig och religiös bakgrund. I början av nittiotalet jobbade jag med en utredning om kompetens i arbetslivet - det handlade både om hur människors kompetens togs till vara i arbetslivet och hur kompetensen kunde utvecklas för att motsvara de ökade krav som man väntade att arbetslivet skulle komma att ställa. I samband med det fick jag tillgång till olika utredningar som pekade på att utbildningsbakgrunden hos dem som invandrat till Sverige i genomsnitt motsvarade svenskarnas utbildningsbakgrund. Det fanns en skillnad, spridningen var större bland de invandrade. Det fanns fler högt utbildade och fler med mycket svag utbildning, också de som inte kunde läsa och skriva.

Arbetsmarknaden är stängd för människor med utländsk brytning

Det är möjligt att det skett förändringar de senaste femton åren men efter vad jag hört har inte bilden förändrats radikalt. Att arbetsmarknaden är ganska stängd för människor med utländsk brytning och utländska namn är omvittnat - mer kanske för dem med hög utbildning än för dem med låg utbildning. Att Sverige inte förmår ta tillvara kompetensen hos dem som kommer till Sverige och söker en framtid här är förstås negativt både för Sverige och för de berörda personerna.

I undersökningar om IT användning och användning av Internet framgår att invandrare har lägre användning än befolkningen i övrigt. Det finns förstås en stor spridning även här mellan mycket aktiva användare och dem som inte använder Internet eller IT alls. Gruppen ickeanvändare är dock större än i befolkningen i övrigt.

För drygt ett år sedan fick jag kontakt med Abdukader Habib; han är förståndare för Kista folkhögskola. Det är en muslimsk folkhögskola i den meningen att det är flera muslimska föreningar som grundat skolan. Skolan är dock sekulär, det vill säga att den tar emot elever utan avseende på religiös tillhörighet. Abdulkader var med på Internetdagarna 2008 och berättade om verksamheten i skolan. Det som fascinerade mig var det entreprenörskap och engagemang som präglade skolans verksamhet.

Folkbildningsrådet kan hjälpa till genom att ge större bidrag

Folkhögskolor får under vissa förutsättningar bidrag från Folkbildningsrådet, så även Kista folkhögskola. Pengarna kommer till god nytta, det är många som får en grundläggande samhällsorientering genom skolan. Många till exempel mödrar har inte grundskolekompetens och ska stödja sina barns utveckling och välfärd i det svenska samhället. De får förbättrade kunskaper genom folkhögskolan som blivit mycket uppskattad. Det finns en lång kö med kvinnor som väntar på en plats - utbildning lönar sig. Man skulle gärna se att Folkbildningsrådet bidrog till att minska den kön genom ett större bidrag.

Folk måste kunna använda Internet innan man bommar igen

Abdulkader och hans medarbetare har sett att den samhällsförändring som Internet innebär får betydelse där de verkar. Köerna framför bankerna växer när betalningsperioderna närmar sig; Posten och numera även Kassaservice är nedlagda. Det är svårt att frigöra sig från tanken att nedläggningen av Kassaservice har att göra med föreställningen hos de ansvariga att “folk betalar ju ändå på Internet”. Köerna framför banken talar sitt tydliga språk - Internet är inte en stor grej på Järvafältet. Abdulkader formulerade det lite lakoniskt som att “innan man sätter ut cyklar till folk att använda fritt kan det vara bra om man kollar att folk kan cykla”.

Kista folkhögskola rekryterade förra året ungdomar till vad man kallade en IT akademi, en sommarkurs under tre veckor i samarbete med en folkhögskola i dalarna. Förutsättningen för den kursen var att Järvalyftet bidrog med lite pengar. Även Microsoft bidrog med licenser och utbildningsplaner. Det har också gjorts en fortsättning med IT och media, kurser som skapar möjligheter till dokumentation och självbeskrivning om led i ett långsiktigt förändringsarbete. IT akademien ska fortsätta i år och det är en stor efterfråga på platserna.

En spännande sak med förra årets kurs var rekryteringen av lärare. Skolan frågade de utländska masterstudenter som läser på KTH och SU om de ville bidra. Många ville, tyvärr kunde man bara ta med ett par stycken. Samspelet mellan ungdomarna i Kista och dessa masterstudenter var i sig värd mycket - likartad bakgrund men olika liv.

Det är viktigt att nå alla dem som inte vet hur Internet fungerar

Kontakten med .SE ledde till att Kista folkhögskola tog fram en ansökan till .SE med en projektplan för att utveckla IT området i skolan, särskilt med inriktning på användning av Internet. Den första fasen sjösattes ganska nyligen. Tanken med första fasen var att nå fram till många av de vuxna som idag inte använder Internet men som av många skäl skulle kunna ha stor nytta av det. För att nå dem har skolan gått via de olika invandrarföreningarna och via dem rekryterat handledare. Handledarna är typiskt yngre personer med intresse för IT. De har fått en handledarutbildning där de lärt sig hur de ska kunna hjälpa främst äldre personer som sina föräldrar och deras vänner, att använda Internet, till exempel för att betala räkningar. Det har blivit betydligt fler handledare är vad man först räknade med, två kurser med tillsammans 28 handledare. Skolan har på olika sätt annonserat möjligheten att få lära sig om Internet men även föreningarna och handledarna har aktivt rekryterat personer till kurserna. Nu är 5 grupper igång med i genomsnitt 20 deltagare i varje. Ytterligare grupper står på kö. Ganska många språk är representerade och flera etniska grupper. Det är fantastiskt att se hur väl samarbetet fungerar mellan olika ideella organisationer. Även de två stadsdelsförvaltningarna är med i arbetet och har bidragit finansiellt.

För att lära sig behövs det fler datorer till skolorna

För att bedriva utbildning inom IT och Internet behövs datorer. Folkhögskolan har för närvarande 16 datorer i en datasal. För få datorer blir lätt en trång sektor för utbildningen. Apropå entreprenörskap var det roligt att höra Abdulkader reflektera över det. I närheten fanns då ett Internetkafé med trettio datorer - ekonomin var inte bra men om skolan kunde hyra tid skulle kanske kaféet kunna finnas kvar som en publik resurs samtidigt som skolan kunde få ytterligare trettio datorer för sin utbildning. Det visade sig att det också fanns en annan resurs. I ett garage hade en person femton datorer där han körde datakörkortutbildning på fritiden. Verksamheten låg just på is så där fanns ytterligare datorer. Idag tycks det ha löst sig på ett annat sätt genom ett nystartat samarbete med Stockholms Universitet. Förhoppningsvis kommer skola att kunna öppna nya datasalar både i Kista och i Rinkeby.

Fas 2 i .SE projektet har inte startat ännu men mycket talar för att många spännande saker kommer att hända då. Folkhögskolan kan komma att bli en viktig nod i ett regionalt utvecklingsarbete där lärande och mångkulturell utveckling står i centrum.

Språkgrupper kan lära sig själva samtidigt som de hjälper andra

Det är många språk som är representerade på Järvafältet. Statliga och kommunala myndigheter har begränsade möjligheter att ge information på alla språk vilket kan utgöra en svårighet för många, särskilt för nyanlända. En tanke som man undersöker bärkraften i just nu är om de olika språkgrupperna själva skulle kunna ordna webbsidor med information på det egna språket - t.ex. genom att några personer i den språkgruppen själva översätter viktig information och lägger upp den på en webbsida. Det som skulle behövas är strängt taget en plattform med ett gratis webbpubliceringsverktyg och en serverplats. Och någon administrativ hjälp att komma igång. I bästa fall skulle detta kunna skalas upp så att många invandrargrupper i hela Sverige kunde ta del av samhällsinformation på Internet på det egna språket.

Information som ges på det sättet via en mellanhand kommer förmodligen inte myndigheterna själva att stå bakom. Men det kanske inte är så viktigt. Om informationen leder till en kontakt mellan en person och en myndighet får frågan klaras upp där, om det skulle vara något fel, och förhoppningsvis leda till rättelse av informationen.

Det roliga är att se att starten i en ideell organisation med god förankring i lokalsamhället, har med ganska litet samhällsstöd kunna leda till en mångförgrenad positiv utvecklingsspiral. Där både stadsdelsförvaltningar, universitet, högskola, folkhögskolorna i övrigt och många andra medverkar. Det bygger på engagemanget hos några personer och deras förankring i lokalsamhället. Det finns mycket att lära från Järvafältet. Vi hoppas att det är många i Sverige som kommer att göra det.

The Pirate Bay säljs, bolagiseras, börsnoteras. Alla tycks i stundens hetta utgå från att detta är en Stor Händelse. Några jublar, andra gråter. Men åt vad? Ja, vad säljs?

Vad som vardagligen kallas “The Pirate Bay” är bland annat följande:

• Ett varumärke
  
• Ett domännamn
  
• En webbsida
  
• En annonsförsäljningsverksamhet
  
• En blogg
  
• Ett trackersystem
  
• En klädaffär
  
• Ett utmätningsobjekt
  
• Tre personer
  
• En svärm
  
• En symbol

“The Pirate Bay” betecknar alltså ett assemblage. Var för sig är komponenterna kraftlösa. Endast genom sammankopplingen av olika komponenter uppstår sprängkraft. Vissa av komponenterna kan sägas vara “ägbara”, vilket innebär att de kan säljas (överlåtande av kontroll i utbyte mot pengar). Andra komponenter kan däremot knappast säljas. Vissa är i digital form och kan kopieras obegränsat, andra inte. För att avgöra vad det innebär att sälja The Pirate Bay, måste man först och främst veta vad det är som säljs. Och det vet ingen i detalj.

En sak som står klar, är att de tre personerna inte har sålt sig. Inte ens bildligen. Inga avtal skrivs under om att de måste avstå från vissa aktiviteter i framtiden. Redan detta skiljer affären från de “sell-outs” som skedde tidigare i fildelningens historia, exempelvis med Napster.
En annan sak som står klar, är att svärmen av fildelare inte går att sälja. Och utan dem är resten av assemblaget tämligen meningslöst. The Pirate Bays användare har vissa förväntningar. De förväntar sig att The Pirate Bay erbjuder möjligheten att dela de filer man själv vill, utan att gripa in och filtrera. Visserligen tyder ingenting på att den möjligheten skulle upphöra på www.thepiratebay.org. Men om den skulle göra det, skulle verksamheten bara flytta till en annan domän. Allt som byts ut i assemblaget är dess namn. Visserligen kan man se en symbolisk förlust i ett sådant scenario. Men där finns också vinster.

The Pirate Bay har under de senaste fem åren börjat få något av en oligopolställning i fildelningsvärlden. Så var det aldrig meningen att fildelning skulle fungera. Fildelning handlar i princip om decentralisering. Centraliseringen är bara en följd av det juridiska trycket. Tyvärr har konsekvensen blivit att folk lutar sig tillbaka och förväntar sig att “The Pirate Bay” gör jobbet, i stället för att folk multiplicerar och modifierar “The Pirate Bay”.
Kanske kommer försäljningen – vad det nu är som säljs – rentav bli signalen för detta multiplicerande att ta fart. Räkna i så fall med uppbackning från de som hittills opererat under namnet “The Pirate Bay”, från den fond som försäljningen ska resultera i och från Piratbyrån.
Särskilt sedan rättegången, har “The Pirate Bay” kommit att framstå som ett jättelikt subjekt, en enad aktör. Försäljningsmanövern tvingar fram en omvärdering, en subjektsupplösning. Nu går det inte längre att slappt hata eller älska “The Pirate Bay”, utan alla som tycker något måste pröva sina värderingar mot assemblagets olika komponenter.
Vad som kommer möta besökaren på www.thepiratebay.org om ett år är relativt ointressant. Vad som räknas är inte namnet, utan praktiken. Ingenting tyder på att försäljningen skulle vara “sell-out”, men mycket tyder på att den kan att utgöra en ny typ av schizopolitik.

Läs även Marcin, Tequila samt förstås TPB-bloggen!

Uppdatering:
Bland kommentarerna på Opassande förekommer ett par missförstånd. Någon skriver: “Tänk om skivbolagen ligger bakom köpet /…/ för att bli av med problemet TPB är billigt.” Den personen har inte förstått kopiering, att det är världens lättaste sak att starta en kopia, om än under nytt namn. Som sagt tar inte The Pirate Bay större utrymme än att hela sajten, startklar och redo, inklusive alla torrents, får plats på en liten USB-pinne…
Någon annan påstår att “man säljer en användardatabas som innehåller många användranamn och lösenord”. Vore det så, vore det ju upprörande. Men ingenting säger att det skulle vara så. Sådana rykten bör inte spridas oförsiktigt.

Läs också den intressanta informationen på Torrentfreak:

Peter Sunde has informed TorrentFreak that the site will soon decentralize and stop running a BitTorrent tracker of its own. Instead they will encourage their users to use a yet to be launched third party tracker for their torrents.
To decentralize even further, the torrents that will be listed on the site wont be hosted on The Pirate Bay’s servers anymore. In the near future the site will use a new torrent hosting service that will store the torrents for them. This new hosting service will be open to other torrent sites as well and can be accessed through an API.

Förstår ni vad detta innebär? Kort sagt, att tracker-funktionen (som är en av de absolut mest centrala funktionerna i assemblaget “The Pirate Bay”) inte säljs ut, bara för att t.ex. domännamnet säljs. Tvärtom innebär planen, om den fullföljs, ett litet steg mot större decentralisering och mindre sårbarhet.

Anders Danielsson, chef för Säpo, berättade vad de som följt med i FRA-såpan redan vet: Att den där 15-punktsöverenskommelsen som drevs fram av de upproriska folkpartikvinnorna gjorde att Polisväsendet inte skulle få tillgång till signalspaning. Men som han påpekade är ju det en sanning med modifikation: Inom ramen för Försvarsunderrättelseverksamheten skall Säpo och Polisen inte ha tillgång till signalspaning. Men samtidigt tillsatte man en utredare som skulle föreslå om och hur de ändå skall få det. Det är alltså förre Säpo-chefen Anders Eriksson som utreder detta. Han som gjorde den beryktade utredningen SOU 2005:38. Det finns ingen analys i den, det är en önskelista från polisens sida. Han skall levererar utredningen den 23 juli och den kommer att föreslå att de får tillgång förstås....

Resten på bloggen förstås!

Reklambranschen är som ett lackmuspapper över tidens anda. Det som händer i världen återspeglas direkt i den mest kommersiella av alla verksamheter. Och i år har det hänt. För första gången är Internet nummer ett. I slutet av juni varje år, precis efter den stora filmfestivalen, utspelade sig den stora reklamfilmsfestivalen i Cannes. Inte längre. Nu är det den stora reklamfestivalen.

Filmpriset går till en webbyrå

För det som tidigare år hade vinnaren i reklamfilm som det stora huvudnumret och annonsering och utomhusreklam som klara nummer två har i år sett en helt annan typ av kandidater kliva upp på scen. Två kampanjer har belönats med flest priser. En integrerad kampanj,med huvudparten PR/Sociala media som drivkraft. Och en annan kampanj som egentligen saknar såväl reklamkoncept som byrå. Den australienska byrån CumminsNitro fick Grand Prix i såväl PR, Direkt och Cyber för kampanjen ”the best job in the world”. Barack Obamas valkampanj fick det finaste priset i Titan (framtidens kommunikation) och Integrerat. Det som markerar skiftet tydligast är filmpriset som går till en webbyrå för en film med nätet som utgångspunkt.

Sociala medier och webben har gått om i Cannes

För de flesta (och förmodligen för de flesta läsarna av Internetdagarna) är den stora reklamfilmsfestivalen, förlåt reklamfestivalen, en helt okänd och förmodligen helt ointressant intern branschmässa. Kom då bara ihåg detta; i år, 2009, har sociala medier och webben på riktigt gått om i Cannes. Och det är en mycket tydlig signal om att det har hänt även i resten av vår värld.

Flera piratrelaterade saker har ju nyligen hänt: Det första fallet där uppgifter måste lämnas ut med hänvisning till IPRED-lagen avgjorde i Tingsrätten. Det finns ett "okänt" fall där Telia inte behövde lämna ut uppgifter och jag skall gå igenom det nedan. Vi har också åtalet mot en kille som länkat till sportsändningar från Canal+ på en chatt. Jag skrev själv om det häromdagen men uppgifterna var knapphändiga. Åtal och förundersökning är offentliga handlingar och man kan alltså begära ut akter från domstolarna. Detta har nu Simon Sundén gjort. Bravo! Det är så vi måste arbeta. Aktivister som själva agerar och begär ut information enligt offentlighetsprincipen. Det är så vi kan hålla koll på makten. Simon har lagt ut dokumenten i delvis maskerad form. Men han har också gjort en...

Resten på bloggen förstås!

Hur kommer det sig att pro-Linux och anti-Microsoft-nyheter först hamnar på listan över de mest "Diggade" för att efter en timme begravas, och därmed hindra hundratusentals nyhetstörstande surfare från att läsa dem? Det frågar sig bloggaren Steven J. Vaughan-Nichols i ett inlägg som ställt Digg mot väggen.

De senaste veckornas händelser i Linux-världen har fått Steven att fatta misstankar. Flera av hans inlägg "diggades" först och begravdes kort därefter för att hindra folk från att läsa dem.

Kommentaren från Digg.com var att "Communityn har kollektivt valt att 'begrava' de historier som du refererar till".

Tydligen är det en vanlig företeelse enligt personalen på Digg som säger att "Historier som ligger bland de mest populära blir begravna hela tiden men vi kan inte säga till vilken grad"

Kollegor till Steven säger att de har också uppmärksammat att historier plötsligt 'begravts' men att då handlar det om politiska strider i Pakistan, händelseutvecklingen i Iran.

Steven själv är säker på att det handlar om Microsofts 'Astroturfers' - gräsrötter som tjänar sitt uppehälle på Microsofts produkter och vill att det även i fortsättningen ska vara på det viset.

Fenomenet har jag själv sett både på TechWorld Open Source och här på Open Force-bloggen.

För en tid sedan fick tidningen till exempel ett långt och välförfattat brev från en person som använde psedonym och som i klartext skrev att han "inte var någon MS-fanboy" men som riktade kritik mot den onyanserade nyhetsrapporteringen på TWOS och Open Force-bloggen.

Vad han missat var att byta epostadress. Adressen pekade på ett nystartat företag där nämde person satt i styrelsen och hela verksamheten byggde på att leverera tjänster kring en av Microsofts produkter.

Ingen MS-fanboy...my ass.

Det ska däremot tilläggas att det inte framgick av deras hemsida om de hade någon annan koppling till Microsoft annat än det faktum att de sålde tjänster kring den här produkten Jag har svårt att tänka mig att en seriös Microsoft Solution Provider skulle ta till så plumpa medel.

Då är det betydligt mer effektivt att rigga en OOXML-omröstning...

Eller vad säger Du? ;-)

Almedalsveckan på Gotland är i full gång. Ett av många ämnen som kommer diskuteras är fildelning.

Platsen är Elmia arena i Jönköping. Evenemanget är DreamHack. På plats finns för första gången vi, ActionAid. Så vad gör en internationell organisation som arbetar för att bekämpa fattigdom och hunger, med fokus på kvinnor och flickor, på DreamHack? Jo, vi är på jakt efter digitala aktivister som ska hjälpa oss att förändra världen.

Vi testar hela tiden nya sätt att mobilisera människor på

I takt med att mer och mer samhällsengagemang och påverkansarbete sker på webben vill vi som kampanjorganisation hitta nya sätt att mobilisera och engagera människor att agera. DreamHack var för oss en alternativ arena till traditionella musikfestivaler där organisationer står uppradade för att få unga människor att ta till sig just deras information. DreamHack samlar istället en målgrupp med en väldigt specifik kompetens och kreativitet. En kompetens och kreativitet vi vill att de ska använda för att vara med och påverka. Det skulle alltså inte handla om passiv informationsspridning utan om aktivt skapande och deltagande. Vi vill visa att man med egna medel och uttryckssätt kan påverka och förändra.

Klimatförändringarna drabbar fattiga kvinnor i syd

Sagt och gjort. På plats på DreamHack uppmanade vi till att skicka ett mail till Fredrik Reinfeldt om klimatförändringarna samt att sedan vara med och tävla om att hitta på det bästa sättet att sprida protesten och budskapet vidare. Strategin var att vi skulle prata med de som passerande förbi vår monter samtidigt som vi lockade med gratisgodis, tygarmband och sackosäckar att slänga sig i. I montern kunde man från våra datorer skicka mailet till Reinfeldt och anmäla sig till tävlingen.

Efter en första dag i montern hade vi dragit följande lärdomar:
1) Sackosäckar var grejen i de flesta montrar, liksom gratisgodis, gratisdrickor, gratisspel etc etc… Det var inte alltid nog för att fånga flackande blickar och intresset i tillräckligt många sekunder för att förklara hur klimatförändringarna drabbar fattiga kvinnor i Syd.
2) Antalet förbipasserande var inte i närheten av det vid musikfestivaler
3) Tygarmband och t-shirts verkar av någon oförklarlig anledning fungera som hårdvaluta i de flesta festivalsammanhang…

Vi provade olika strategier - det finns alltid olika vägar att gå

Väl på plats dag två lärde vi oss också att man inte bör lämna t-shirts ens undangömda i montern, om man inte är beredd att offra dem som gratisreklam. I efterhand var vi i och för sig beredda att göra just det. Vi bestämde oss för att betrakta det som pepp att våra t-shirts är så snygga att man vill sno dem.

Med fler kollegor på plats för att hjälpa till på lördagen, utvecklade vi vår strategi till att röra oss mer utanför montern för att få ut vårt budskap. Vi började gå runt i raderna av spelare och la våra röda flyers på varenda stol som lämnats tom för en paus. Vi uppsökte sovsalarna där varenda kudde fick sig en flyer. (Och förlåt till den sovande person som fick en flyer placerad på sig det var inte meningen, såg dig inte där i sovsäcken.) Vi satte upp röda flyers i formen av utropstecken som vår logga och fick upp nya budskap på storbildskärmarna.

Efter en andra dag på DreamHack började vi fråga oss om arenan och sammanhanget verkligen var det rätta för oss. Var målgruppen verkligen mottaglig för vårt budskap och fanns den kreativitet och kompetensen vi föreställt oss verkligen där? Efter att i timmar gått omkring i Elmia arena, pratat med tonårskillar och sett datorskärm efter datorskärm med krigsspel, började vi onekligen att tvivla. Och tvivlen växte sig allt starkare i takt med den allt mer påträngande lukten från hall D… En lukt som tillslut var nog för att övertyga mig att jag i alla fall aldrig skulle dit igen.

Vår jakt efter digitala aktivister fortsätter

Väl hemma igen, efter tre intensiva dagar som inte liknat någonting jag tidigare varit med om sjönk jag ner i min soffa sent måndag natt. Satte igång min dator för att kolla min mail. Det första mail jag öppnade var ett tävlingsbidrag! Ett hemsnickrat spel, nog för att få mig rörd till tårar. Tvivlen var som bortblåsta. Plötsligt mindes jag bara alla de givande samtalen med välinsatta engagerade unga killar och tjejer, våra flyers uppklistrade på hårddiskar, armar fyllda med ActionAidarmband, kön till datorerna för att få skriva till Reinfeldt. Tävlingen rullar på fram till 26 juli så resultatet återstår att se, är DreamHack i Elmia arena i Jönköping arenan för att hitta de världsförbättrande digitala aktivisterna?

Under en tid har forumet på softwarefreedomday.se utsatts för en spam attack. Nästan tretusen användare har skapats och för att handskas med detta har jag varit tvungen att rensa användare. De kriterier jag använt är att om du registrerat dig efter 2009-02-01 och inte har skrivit några inlägg har du blivit bortrensad. Jag ber om ursäkt för de som gått hädan på detta sätt, men jag hoppas att ni har överseende med det.

Numera krävs en bekräftelse när du skapar ett nytt konto på forumet vilket vi glömt aktivera tidigare, ett förbiseende som gjort oss väldigt populära i spam-kretsar.

Nu är i alla fall forumet tillbaka på banan igen, projekt har startats upp och Software Freedom Day närmar sig med stormsteg. Det är mindre än tre månader kvar och mycket spännande håller på att hända. Visserligen framgår det inte riktigt på sajten än, men jag lovar att det kommer mer information inom kort.

Väl mött på forumet!

// Mathias Friman - SFD Admin och SFD-projektledare för Svenska Linuxföreningen

Årets visit i Almedalen sponsras av:

Det är med lite blandade känslor som det åter blivit dags att ta färjan över till lavjön Gotland för ett besök på Almedalen-rollspelet. Till mitt försvar vill jag säga att det ändå var tre år sen sist och att jag stannar bara i två-tre dagar. Jag är alltså inte som de där andra nördarna.
På grund av min egen sommarbetingade oförmåga att planera upptäckte jag just att jag måste ta båten på måndagkvällen, trots att jag inte blir bjuden på hotell den natten. Mästerminglarna i Planka.nu räddade mig dock ur nöden genom att erbjuda en soffa. Tack!

Anledningen till visiten är att jag är inbjuden till två olika seminarier, som bägge dryftar det välkända ämnet upphovsrätt. Tisdag, 13.15-14.00 arrangerar forskningsfinansiären Riksbankens Jubileumsfond ett av sina samspråk mellan forskare och politiker. Forskarna är jag själv samt juristen Katarina Renman Claesson, politikern är Annie Johansson (c). Gissningsvis blir det samtalet mer eftertänksamt och något lugnare än den andra debatten som Fores arrangerar på torsdag, 13-15. Om inte annat så på grund av att hela tolv debattörer är inbjudna, däribland Monique Wadsted och Nicklas Lundblad. Gissningsvis blir det även trångt i publiken.

Utöver dessa två samtal arrangerar även Stockholms universitet ett seminarium om fildelning med, som de skriver, “Sveriges främsta experter inom juridik och ekonomi” – fem män, noll kvinnor. Räkna med gubbig stämning, självsäker upphovsrättsfundamentalism samt en fullständig frånvaro av kulturella perspektiv.

Nåja, Almedalen är Almedalen. Ett sorglustigt arrangemang som i lagom dos kan bli riktigt njutbart, så länge man behåller sin självdistans och kommer ihåg att allt är precis lika mycket lajvrollspel som på Medeltidsveckan. Visbys bägge nördveckor har faktiskt fler likheter än man kan tro, även om klädmodet skiljer sig en smula.

Vad jag inte riktigt kan förstå är varför Alternativa Politikerveckan arrangeras samtidigt. Att “ta ner den ensidiga debatten från politikernas höga podium” låter ju utmärkt, men är det inte mer reaktivt än alternativt att göra sin sammankomst beroende av den ordinarie Politikerveckan? Så ändrar man inga spelregler.

Vill man ägna sig åt att på egen hand styra upp alternativa samtal, finns det 51 andra veckor och 289 andra kommuner att välja mellan. Om man nödvändigtvis vill vara på plats i Visby under Politikerveckan, ter det sig mer subversivt att ta lajvrollspelet för vad det är. Jobba teatralisering á la Spectrial, tänk i termer av hacking, eller mingla bara runt och iscensätt den egna närvaron med stil, som Planka.nu gör. Kanske kommer liknande metoder att begagnas av Piratpartiet, som inte heller de har ordnat någon lokal för arrangemang i egen regi. Däremot ryktas det att halva partiets stora delegation tänker klä sig i lila lajv-kläder.

Måndag natt till torsdag kväll är jag på ön. Återkommer antagligen senare i sommar för en lika kort visit på Alternativa Medeltidsveckan. Vi kanske ses!

Det här inlägget kommer att handla om två saker som har ganska lite med varandra att göra, men ändå har en sak gemensamt: Värden i domännamn.

Ganska nyligen offentliggjordes den hittills största försäljningen av en .se-domän; [spel.se] som bytte innehavare för det nätta priset av ca 2 miljoner svenska kronor. En summa som denna vecka tar Sverige upp till förstaplatsen över domänförsäljningar. En domänförsäljning av [TheStudio.se] på samma lista för över 52 000 Svenska kronor är ju knappt att man höjer ögonbrynen över, men det är lite av huvudet på spiken - det sker fler och fler domänförsäljningar av .se-domäner för XX XXX - XXX XXX kronor.

Och även om det förhållandevis är få domännamn som lockar till sig den storleken på köpesummor, så har denna marknad växt sig allt starkare i Sverige de senaste 3-4 åren, med en lång rad offentliga större försäljningar som man bland andra kan hitta här, men som vanligt i dessa sammanhang, så syns inte den största parten.

Det är helt ok att handla med domäner och trenden pekar uppåt

Det finns naturligtvis ogillande åsikter om fenomenet om att spekulera och handla med unika tjänsteprodukter som domäner faktiskt är, men personer med dessa övertygelser gör bäst i att uppdatera sig och anpassa sig till det faktum att detta är tillåtet och trenden pekar uppåt.

Sanningen är även den att de redan är ifrånsprungna och kommer snart att bli varvade, om och om igen, av en lukrativ marknad som drar till sig tusentals svenska aktörer (Skatteverkets uppgifter) varje år som registrerar en avsevärd mängd domännamn av varierande art.

Domänvillkoren för vem som kan registrera en domän under .SE reformerades 2003, sedan dessa är det fritt för alla enligt fört-till-kvarn, utan förprövning. Sedan dess har det registrerats i spekulativt syfte, med samma drivkraft som till exempel inom aktie- eller fastighetsbranschen - I hopp om att den satsade kronan ska generera två eller flera för innehavaren. Det som dessutom gör mödan värd för dessa spekulanter är möjligheten att placera domänerna i så kallade parkeringsprogram, som gör det möjligt för innehavaren att tjäna på besökares eventuella klick på textannonser (som parkeringsprogrammet tillhandahåller).

Få av parkeringprogrammen vill berätta vad deras kunder tjänar

På så sätt hålls de flesta domäner inkomstbringande och för att återspegla en av knapphändiga uppgifter som finns (det är få av parkeringsprogrammen som vill gå ut med information om vad deras kunder verkligen tjänar på detta) så citerar jag Sverigechefen på NameDrive Martin Andersson, från hans presentation från Internetdagarna 2008, där han berättar att en snittdomän i deras system varje år genererar $40,22 US dollar för innehavaren. Läs sidan 12 i pdf:en.

Vi använder snabbt Google som en valutakonverterare, så ser vi snart att det innebär lite drygt 320 Svenska kronor per år. Det ska naturligtvis inte tas som någon garanti för enstaka domännamn - vissa genererar naturligtvis mer än andra, men det ger nog ändå en liten idé om att detta är en inkomstbringande företeelse.

Kommer vi då ihåg från mitt tidigare inlägg om typos där jag skrev att domäninnehavaren ibland får så lite som 1% av vad annonsören en gång betalat, så förstår vi snart att detta är något som flera stora aktörer skär ut sin del av kakan. Så det här inlägget får väl ses lite som en del två av mitt förra, med ett litet förtydligande om hur och varför domännamn registreras för andra saker än vad vi traditionellt sett dem användas till och för, som webbsidor, bloggar, DNSer, e-mail, skyddsregistreringar med mera.

Skatteverket verkar inte riktigt förstå vad en toppdomän är

Men allt sånt här är inte lätt att förstå sig på, om man inte är insatt eller intresserad, det visar om inte annat Skatteverket prov på med följande text under ” Fakta om Internethandel“.

” Det finns flera tusen svenskar som innehar stora mängder domäner. Många köper och säljer domäner och domännamn med syfte att tjäna pengar och flera av dessa är yngre personer. Priset för toppdomäner med få bokstäver i domännamnet, så kallade 2-bokstavsdomäner, ligger generellt på mer än 100 000 kronor. Det verkar som att de inte riktigt förstått vad en “toppdomän” är.

Fakta: .SE är toppdomänen för Sverige!

Apple har släppt nya Iphone och i USA köade folk på midsommarafton utanför Apples butiker, som vanligt när Apple släpper lurar. Idag kom också kvartalssiffrorna från kanadensiska mobiltillverkaren RIM, som gör Blackberry-telefonerna (de första riktigt populära e-postmobilerna med tangentbord) - och Blackberry gör ännu ett succéresultat.

Blackberry ökar mest av alla mobiler - men i Sverige väljer vi lokala tillverkare

Blackberry är ett riktigt fenomen i mobilvärlden. Inget annat mobilmärke ökar så mycket just nu. Det senaste kvartalet (mars-maj) såldes 7,8 miljoner Blackberry-telefoner. Det innebär en ökning med hela 50 procent från kvartalet innan. Och redan det kvartalet ökade Blackberryförsäljnigen med det dubbla jämfört med kvartalet innan. Med andra ord har försäljningen tredubblats på ett halvår. Och detta samtidigt som de flesta mobiltillverkare har extremt tuffa tider.

Så varför ser vi nästan aldrig folk med Blackberry här i Sverige? Mobilvärlden har länge dominerats av lokala tillverkare. Än idag är NEC och Panasonic självklara val i Japan, liksom Motorola är i USA, Samsung dominerar fullständigt i Korea och Sony Ericsson i Sverige. I Europa som helhet är Nokia den självklara giganten (för att inte tala om i Finland, till och med på Åland där min sambo härstammar från är alla andra mobiler än Nokia mer eller mindre kriminellt att inneha).

Nu när Internet tar plats i mobilen får det här en väldigt speciell mobileffekt. De flesta globala Internetjättar sitter i USA. Det gäller såväl Facebook som Twitter, Google, Microsoft… Ja ni vet, hela det där gänget. Och när man talar smarta mobiler med jänkare är det Iphone och Blackberry som gäller. Därför fanns det redan för ett år sedan bra Facebook-applikationer till Iphone och Blackberry. Nokia däremot lever med en märkligt undanskymd roll på den amerikanska mobilmarknaden - och därmed har Facebook helt struntat i att fixa en Facebook-applikation som funkar på mobiler från världens största mobiltillverkare (tills nu när N97 börjar släppas, och åtminstone en enda Nokia-lur i varje fall kan få en liten Facebook-widget på startskärmen).

Vad kommer att hända när Huawei tar upp kampen med Ericsson?

Patriotismen lever alltså och frodas i mobilvärlden. Men det händer saker nu. Amerikanska mobilnät byggdes länge av amerikanska nätleverantörer, medan europeerna höll sig till Alcatel, Siemens, Nokia och Ericsson. Men vad händer nu när kinesiska Huawei tar upp kampen med svenska Ericsson på världsmarknaden? Och vad kommer jänkarna att göra om Huawei köper upp Motorolas krisande mobildivision? Den mobila patriotismen får det svårt i en globaliserad värld. Frågan är vad som kommer i stället…

Kommer vi att uppleva någon superstjärna som Michael Jackson i det digitala nätsamhället? Jag är tveksam. De riktigt stora megashowerna med folk som säljer fantastiska mängder "verk" och dessutom turnerar runt och fyller arenor och som tjänar miljarder kan vara en historisk parentes. Det är ju i princip de gamla stjärnorna som skapades under en tidigare era som åker runt bland en åldrande publik. De yngre levde i stället ut sina lustar på megaraves, techno- och trancefestivaler i månskenet vid någon strand, på Berlins och Ibizas klubbar. DJ:n blev stjärnorna i stället, fast i mindre skala och främst som liveupplevelse. Superstjärnan kan mycket väl ha varit ett skådespel som uppstod i skärningspunkten mellan artisteri och industriell affärsverksamhet under en period med en viss teknik och...

Resten på bloggen förstås!

Idag meddelade Svea Hovrätt med domare Anders Eka i spetsen att de nu är klara med sitt betänkande och utlåtande kring den jävsmisstänkte tingsrättsdomaren Tomas Norström. Vi på Cybernormer har skrivit om jävsturerna både en och två gånger. Ekas utlåtande är att Norström inte var jävig under rättegången mot The Pirate Bay.

Hovrätten menar att Norströms engagemang i föreningar som förespråkar en stärkt upphovsrätt inte påverkat domen. Däremot kritiserar de Norström för att han inte öppet deklarerat sina medlemskap inför rättegången.

- Vi menar att engagemanget i de upphovsrättsliga föreningar som domaren varit medlem i inte är sådant att det innebär att han är jävig i ett konkret mål. I normala fall finns det en tydlig koppling mellan domare och någon part i målet då jäv föreligger, exempelvis en släktrelation eller liknande.

Advokat Monique Wadsted, som företrädde flera amerikanska filmbolag i rättegången säger till Svenska Dagbladet att:

– De få tillfällen när vi träffas är det rent professionella förhållanden. Dessutom ska man komma ihåg att det handlar om relationer till ombuden och inte till parterna. Det finns ju inga relationer mellan Tomas Norström och mina klienter till exempel.

Den åtalade Gottfrid Swartholm Vargs advokat Ola Samuelsson säger till Svenska Dagbladet att han hade hoppats på att rättegången i tingsrätten skulle gjorts om, för att slippa eventuella frågetecken kring jäv och partiskhet. Han menar att Hovrättens beslut kan påverka det allmänna rättsmedvetandet.

– Det verkar inte hovrätten ha tänkt på. Det är svårt att blunda för att det är en fråga med stor internationell uppmärksamhet och för att många, särskilt i den yngre generationen, nu kommer att undra vad som egentligen pågår i Sverige. Det är olyckligt.

Andra bloggar om: the pirate bay, rättegång, jäv, tomas norström, gottfrid swartholm varg

Spara och/eller dela med dig:

Piratpartiets inträde i EU-parlamentet tycks ha fått intresset för EU-politik att bli större än någonsin. Den gröna gruppen, eller G/EFA som den heter, består av två europeiska partier (gröna och regionala partier från olika länder). Piratpartiet kommer dock inte att ingå i något av de europeiska partierna utan vara en självständig medlem av gruppen. Jag var själv utanför Centralstationen i Stockholm när Falkvinge och Engström tillkännagav styrelsens beslut om partigrupp. Falkvinge sa att man tagit hänsyn till tre faktorer: Möjligheten att driva Piratpartiets informationspolitiska frågor, inrikespolitiska signaler av beslutet samt resurser som gruppen är beredd att satsa på partiet. Jag är imponerad av Piratpartiets förhandlingsframgång. PP har alltså endast 1 mandat av 55 i G/EFA....

Resten på bloggen förstås!

I förrgår kommenterade jag hyperlänkars rättsliga ställning och s.k. linking agreements som ett exempel citerade jag General Electrics linking agreement. Genom twitter idag fick jag dock tips om ett annat företags länkavtal som Johan Hedberg skrivit om. Tänk er ett företag som försöker utstråla barnslig glädje som samtidigt försöker begränsa alla möjliga friheter online! Egentligen är detta inte en självmotsägelse, men visst blir man överraskad när det handlar om GB Gräddglass!

Deras villkor innehåller ett avsnitt om Varumärken och Copyright som är skrämmande…

Det är tillåtet att surfa på hemsidan och kopiera valda delar genom att printa, lagra på hårddisk eller sända till andra, men enbart i informationssyfte och under förutsättning att copyright-meddelandet enligt ovan anges.

Underbar inledning. Det skulle vara väldigt märkligt om det inte skulle vara tillåtet att surfa på hemsidan, men det vet man inte förrän man redan har surfat in och läst villkoren. Enligt upphovsrättslagstiftning är det tillåtet att göra allt detta utan de begränsningar som nämns ovan.

Kopierad eller sparad information från hemsidan får inte säljas eller distribueras i affärssyfte, ej heller redigeras eller kopieras in i något annat dokument eller publikation, varken i elektroniskt format eller som papperskopia, eller läggas in på annan hemsida eller genom länk till vår sajt utan att skriftligt godkännande har erhållits från Unilever Sverige AB.

Nästa långa mening innehåller den fantastiska begränsningen att ingen information får användas i någon annan format – papper eller digitalt. Men bäst av allt får ingen information läggas på en annan hemsida. Inte heller får man länka till någon annan information på deras hemsida utan skriftligt godkännande.

Vad detta innebär är att ingen får länka till GB Gräddglass utan skriftlig tillstånd. Det intressanta är att GB Glass hemsidors har liknande villkor fast utan förbudet att länka utan skriftlig tillstånd. Det är svårt att läsa sådana villkor utan att uppfatta dem som någon form av avancerad parodi.

For international readers. Here is the consolidated and official version of the EP's 2nd reading on the Telecoms Package on 6 May 2009 in all EU languages:
http://www.erikjosefsson.eu/sites/default/files/Trautmann_2007_0247_COD_...
http://www.erikjosefsson.eu/sites/default/files/Castillo_2007_0249_COD_2...
http://www.erikjosefsson.eu/sites/default/files/Harbour_2007_0248_COD_22...

Update: Här: Slutliga versionen av Trautmann-rapporten! Stort tack till Julio :-)

Update: Fick just ett meddelande som jag tolkar som att det är Julio Guzman som är ansvarig för att lämna ut den slutliga versionen av Trautmann-rapporten (där 138:an ingår).

Knudsen var ute idag, så jag fick tillsänt mig den slutrliga versionen av det parlamentet antog den 6 maj från kollegan Anne-Marie Bettison. Hoppas på att få den del av telekompaketet som innehåller 138:an senare idag (Trautmann-rapporten). Har länkat till zipfilerna:

Förhoppningsvis blir det inga överaskningar och egentligen har det här inte så stort nyhetsvärde, men tänkte ändå att det är lite kul att lägga upp :-)

Hmmm... lite skumt känns det ändå att Trautmann inte kom med på en gång...

• ‹ föregående
• 10 of 10

Den första Ipred-fallet är avgjort. Internetleverantören Ephone tvingas att lämna ut personuppgifterna bakom ip-adressen. Det är fem ljudboksförlag som har begärt att få ut uppgifterna. Dagens Nyheter skriver:

Tingsrätten skriver ”att det finns sannolika skäl för att intrång” har skett. Nu måste Ephone betala rättegångskostnaderna på 75.000 kronor och om företaget inte lämnar ut ip-numret kan man tvingas betala vite på 750.000 kronor.

Ephone argumenterade att det inte handlade om upphovsrättsintrång eftersom ljudböckerna som fanns på servern var inte tillgängliga utan en lösenord och därför fanns bara tillgängliga för en sluten krets. Men Chefsrådman Mats Jender innehöll för många människor för att argumentet skall hålla. Dagens Nyheter:

- En sluten krets, men en större sluten krets på internet. Därmed kan man anse att materialet varit tillgängligt för allmänheten. Vad som är en större sluten krets är en ren bedömningsfråga, men enligt lagen krävs inte full bevisning för att ett intrång har skett, endast sannolika skäl, säger han till TT.

Jimmy Callin har lagt upp pressmeddelandet samt besluten: Beslut del 1, Beslut del 2, Beslut del 3, Pressmeddelande. Rickard Falkvinge kallar resultatet “En skam för rättsväsendet” (SvD), men som Mårten Schultz argymenterar det är inte ovanligt att han…

…kommenterat andra avgöranden från domstolarna i liknande ordalag. Skamligt, korrumperat, rättsröta  - det är sådana ord som Piratpartiets ordförande tidigare använt för att beskriva de svenska domstolarnas arbete.

Mårten påpekar att domstolarna följer regelverket – det är deras uppgift – och det är deras uppdrag. Att populistiskt kommentera deras arbete är respektlöst och meningslöst. Dessutom är detta inte en långsiktigt strategi som lyckas. Även om deras mål är att ändra lagstiftningen så bör de respektera de tjänstemän vars uppgift det är att följa den regleverk som demokratin skapar.

En kille har åtalats för att ha länkat en webbcast av hockeymatcher. Det framgår inte exakt hur. Kanske genom att direktlänka till en URL som man fick reda på efter en betald inloggning men som i sig inte var skyddad. [Nu efteråt läste jag opassandes och kjellbergs utredning i frågan. Det verkar röra sig om en länk som har skickats ut till alla kunder, den åtalade fick ett tips om länken och publicerade den i sin chatt]. Två professorer och två olika svar. Jag inser att de förmodligen inte haft hela fallet framför sig utan bara blicit uppringda av journalister och att deras svar därför nog inte bygger på full information. Jan Rosén svarar SvD på ett förutsägbart vis. Killen blir fälld. Intrång. Rosén använder sin kunskap om rättsfall och HD-tolkningar. Rättsfallet (MP3-målet) som länkas i...

Resten på bloggen förstås!

Bloggaren "The VAR-guy" berättar i ett inlägg om hur Red Hat och Alfresco säger att deras paketlösning är 89 procent billigare än Microsofts Sharepoint Portal Server.

Om vi tar Dustins listpris för en "SHAREPOINT SVR EXTERNAL CONN NON EMPLY ENG LIC/SA MOL-NL" betyder det att du skulle spara 666 893 kronor.

Inte illa.


I och för sig tycker jag nog att 82 425 kronor är rätt mycket pengar det också - men allting är ju relativt.

Professorn i humanekologi Alf Hornborg sätter oljekrönet i sammanhang, i en lika lättläst som gedigen review-artikel, publicerad i sommarens nummer av International Journal of Comparative Sociology. Ni som sitter på universitetsnät hittar det här, ni andra kan gå direkt till The Pirate Bay.

Alf Hornborgs utgångspunkt är att åtskillnaden i expertis mellan områdena “teknologi”, “ekonomi” och “ekologi” är godtycklig, eller närmare bestämt ett uttryck för kultur. Antropolog som han är i grunden, och slår till med en djärv jämförelse mellan Inka-indianernas offer till solen och vår samtida tendens att se inneboende krafter i våra tekniska maskiner.

Early 16th-century Andean harvests of corn, for instance, testified to the efficacy of the Inca emperor’s sacrifices and ritual communication with his father the Sun.
But can our modern fossil-fuel technology really be compared to these exotic practices and cosmologies? Isn’t the crucial difference that our machines actually work, whereas Inca ritual was just mystification? I don’t think it is as simple as that. In both cases – the divine Inca emperor and our modern machinery – a particular material entity is perceived as productive or generative in itself: a cornucopia.
/…/
And today, without the asymmetric exchanges of high-quality energy on the world market, our machines would achieve absolutely nothing. As many post-Soviet farmers have experienced, when there is no longer any diesel in the tractor, it is just an assemblage of scrap metal. Again, what ultimately keep the machines running are global terms of trade.

Kort sagt lurar vi oss själva när vi gång på gång utgår från att våra maskiner, som utan tillgång till en viss mängd energi till ett visst pris inte är praktiskt värdelösa, skulle ha en produktiv kraft i sig. Under fossilenergins relativt korta tidsålder, har motsvarande miljoner år av ekologisk produktion förbränts. Vi har levt på det förflutna i något som på avstånd ser ut som en utdragen och bara delvis kontrollerad explosion, vars bränsle nu börjar sina.

The age of fossil fuels has not just been a period in time, but a condition situated in socio-political space. It has provided a minority of the world’s population with an unprecedented source of power – in both a thermodynamic and a political sense.

Inka-kulturens tro på att offer till solen leder till goda skördar, bidrog till att hålla samman hela Inka-civilisationen. Vår kulturs långvariga tro på att fossiliserat solljus kan brännas i oändlighet, bidrager fortfarande till att hålla samman vår civilisation, eller åtminstone vårt ekonomiska system. Gränsen mellan teknologi och magi är alls inte så skarp som vi gärna föreställer oss.
Alf Hornborg använder begreppet maskinfetischism om tendensen till att se teknikens kapacitet i en given population som oberoende av populationens position i det globala flödet av energiresurser. Maskinfetischismen upprätthålls bland annat genom separationen mellan naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora.

The structural problem of fossil-fuelled capitalism is to maintain imports of energy (e.g. oil) and exports of entropy (material disorder, e.g. in the form of carbon dioxide), two imperatives of ‘development’ that are both increasingly difficult to sustain.
There seems to be a growing expectation, at least in North America and Europe, that the age of fossil fuels is approaching an end. This anticipation of peaking oil and a post-petroleum era may at first glance seem a straightforward, ‘practical’ problem of technology and resource management, but it is in fact a condition that must be understood through the lens of cultural analysis

Kulturanalysen förblir här ytterst svepande. Särskilt riktas den mot idén om “resiliens“, ett systems förmåga att absorbera störningar i stället för att övergå från ett stabilit tillstånd till ett helt annat. Om resiliens görs till ett ideal som står över all diskussion, liknar det mer en trosuppfattning. Definitionen av vilka faktorer i vår livsvärld som måste bibehållas för att det stabila tillståndet ska anses bestå är i slutändan godtycklig – erinrande om teorierna om undantagstillståndet.
Alf Hornborg menar att resiliens-idealet håller på att framträda som en neo-funktionalistisk hegemoni, och kritiserar det bland annat för dess snäva och avgränsade syn på “kultur”. Han tar ett intressant exempel: När Stockholm Resilience Center våren 2008 arrangerade den första stora internationella konferensen om resiliens, var man mån om att visa på utbytet mellan naturvetenskap och humaniora. Således ordnades, i samarbete med Mejan Labs, en konstutställning parallellt med konferensen. Sfärerna förblev åtskilda. “Kultur” i ordets antropologiska mening uteblev, enligt Alf Hornborg, från konferensen – och därmed frågan om vilka delar av vår materiella vardagskultur som vi bör sätta värde på, när den stora fossilexplosionen går mot sitt slut. Ett slut som kan medföra en socio-ekologisk kollaps som drar med sig civilisationen så som vi kanske känner den.

Alf Hornborgs artikel förtjänar att bli en referenspunkt som kan stötas och blötas mot andra samtida försök att hitta en politik bortom natur/kultur-klyvningen. Vad händer exempelvis om vi ställer den mot Kalle Palmås idéer om “post-miljörörelsen”. Nog uppstår dissonanser. I det senare fallet formuleras positionen att vår tid inte är “en tid att bromsa”, utan tvärtom en tid att “gasa på i utvecklingen av nya teknologier”, för att lösa klimatfrågan. Men alldeles bortsett från att metaforerna bromsa/gasa antyder existensen av en färdigbyggd motorväg för tekniska framsteg, så blir det här angeläget att utforska skillnader mellan olika eskatologier för fossilsamhället. En fixeringen vid klimatproblem leder lätt till att frågan om fossilerna sorteras in i facket “miljö”, medan Alf Hornborgs systemteoretiska perspektiv definitivt spränger sådana ingränsningar.

Alf Hornborgs kritik av “maskinfetischismen”, trots att den alls inte är maskinfientlig, tycks stå i diametral motsättning till Kalle Palmås mening om “att vi inte tillräckligt älskat de teknologier som vi frambringat”. Eller? Talar de bara olika språk? Här gäller det att konkretisera, zooma in specifika maskiner, exempelvis datorn och bilen. Hur älskar vi dem? Vad gäller bilen, sammanstrålar den högsta kärleken med förstörelsen av fetischismen hos J.G. Ballard och hans bilolyckor.

Se för guds skull inte den här filmen, och om du gör det, blunda och tänk på Windows.



PS. Om du inte förstod ironin. Läs bakgrunden i nyheten: Så krossar Microsoft Linux. Filmen visar enheten Microsoft vill stoppa.

Redan i webbens förhistoria diskuterades livligt om länkar kunde vara olagliga. Teknikerna skrattade. Juristerna diskuterade (se tex här) och världen gick online. Ingen kunde på allvar argumentera att länkar var olagliga – utan länkar ingen web. Diskussionen dog även om MP3-målet skapade en hel del problem.

Utöver juridiska diskussioner och bizarra rättsfall skapades till och med privaträttsliga försök till lösningar genom Linking Agreements som till exempel denna från General Electric:

PLEASE READ THESE TERMS CAREFULLY BEFORE LINKING TO ANY GE CONSUMER & INDUSTRIAL WEBSITE. This Web site (”the Site”) is provided by the GE Consumer & Industrial business component of the General Electric Company (”GE Consumer & Industrial”) and may be used by You only for the purposes set forth in this Agreement. By executing this Linking Agreement, You agree to abide by the terms and conditions set forth in this Agreement.

I och med Pirate Bay målet blev frågan om länkar aktuell för domstolar. Kärnfrågan: vad var det som pirate bay gjorde rent tekniskt var centralt i fallet. Och nu återuppstår diskussionen om enskilda hyperlänkars rättsliga betydelse när en 31-årig söderhamnsbo har åtalas för brott mot upphovsrätten sedan han lagt ut länkar till webb-tv från ishockeymatcher (Svenska Dagbladet).

Länkar och länkarens ansvar kommer kanske aldrig helt försvinna. Helt säkert är att det skulle innebära en webbens död om en strikt ansvar låg på länkaren men total ansvarsfrihet är kanske inte heller någon vettig alternativ?

I vårt kök hemma har vi en ny sorts radioapparat - en Internetansluten låda som utöver den gamla vanliga FM-mottagaren även kan ta in radio från över 7000 stationer som “sänder” sitt innehåll på nätet. Allt från poddcast och musik till direktsänd sport och nyheter från hela världen finns tillgängligt via ett par knapptryckningar från den lilla röda radioapparaten.

Jag tog ett snack med Christian Gillinger på SR för att snacka Poddradio

I Sverige har vi public service-radio via Sveriges Radio, ett företag som verkligen går i bräschen för att modernisera radio-distributionen via sitt utmärkta utbud av on-demandsändningar av sina program via poddcast. Jag tog kontakt med Christian Gillinger, projektledare för SR Poddradio för att ställa ett par frågor om SR:s poddradio och framtiden för radiosändningar på nätet.

Först ville jag veta mer om hur strategin för poddradio ser ut - hur började man, hur ser man på framtiden och hur tror man att poddradio kommer att utvecklas för SR?

- Vi började 13 maj 2005. De första programmen var Ekots lördagsintervju
i P1, Spanarna i P1 och Salva i P3. Från början såg vi på det uteslutande som en prenumerationstjänst och därmed lades bara regelbundet återkommande program ut som podcast. Numera ser vi det mer som en ren on-demand tjänst och lägger även ut
programsatsningar som redan från början har ett begränsat antal publiceringar, något som innebär att vår poddkatalog får en funktion som arkiv också, säger Christian Gillinger.

Redan från början blev det diskussion kring rättigheter för innehållet - till exempel har man länge kunnat lyssna på sommarpratarnas program i efterhand, men då med bortklippt musik eftersom SR:s rättigheter för utsändning av musiken inte täcker nedladdning via Internet.

- Problemen ur rättighetssynpunkt med podcast var, och är, att de är nerladdningsbara, medan våra avtal med upphovsrättsorganisationer gäller streamat material. Där har vi en gräns, vi får tillgängliggöra materialet i maximalt trettio dagar, därefter plockas materialet bort. Poddfiler är ju vanliga nerladdningsbara mp3-filer och därmed tillåter inte avtalen att vi lägger ut upphovsrättsskyddat material. Det är väl den främsta begränsande faktorn nu, att vi bara kan lägga ut sådant material som vi själva äger upphovsrätten till. Det innbär ju merarbete för till exempel P3 och P4 som har musik i sitt material och som måste redigeras hårt innan det går att lägga ut som podcast, sammanfattar Christian Gillinger.

SR har även fått mycket beröm för sin poddradiospelare till iPhone, som tydligt visar på möjligheterna med Internetdistribution. iPhone har ingen inbyggd FM-radiomottagare, men med SR:s program som går att ladda ner gratis till telefonen får användaren direkt åtkomst till stora mängder av radions innehåll varhelst det finns tillgång till Internet.

Jag frågade Henrik Tornberg, ansvarig för SR:s iPhonespelare om hur man ser på utvecklingen av iPhonespelaren för poddradio.

- Det laddas fortfarande ner runt 3000 applikationer per vecka, och vi har nu nått upp i runt 45 000 nedladdade applikationer sen lansering. En majoritet av dessa i Sverige. Lyssningen ligger på en stadig nivå och fram till igår har vi haft något över 200 000 avlyssnade program/avsnitt i spelaren. Användarna lyssnar i snitt på 1,3 program per användande. För att vara en nischprodukt som iPhone och iPod touch ändå är, så är
siffrorna rätt så bra tycker jag. Mobilsurfning har inte riktigt slagit igenom än hos en bredare allmänhet men hos iPhoneanvändarna har man uppenbarligen skaffat sig helt nya mobila surfvanor, säger Henrik Tornberg.

Vilken typ av innehåll är det som lyssnarna uppskattar mest när de är på språng?

- Vi märker att humor går bäst i iPhonespelaren, Mammas nya kille är överlägset populärast tillsammans med På minuten och Spanarna. Det är i linje med andra poddnedladdningar. Men nyheterna från Ekot ligger överraskande högt, jämfört med andra plattformar. Och på sistone har Din Gata seglat upp som väldigt populär. Även smalare program som Allvarligt talat med Kristina Lugn ligger ganska högt i lyssningslistorna, fortsätter Henrik Tornberg.

I takt med att fler och fler användare vänjer sig vid att kunna lyssna på radio via strömmande nätapplikationer föreställer jag mig att det uppstår ett behov av att kunna lyssna även på liveradio via nätet, vilket funkar redan idag från SR:s hemsida. Men hur ser man på möjligheten att lyssna live via iPhone-programmet?

- Strömmande radio är definitivt något vi tittar på, men det pågår ett principarbete inom Sveriges Radio just nu där vi diskuterar vilka ljudformat vi ska använda för direktströmmarna. Tills det är bestämt, eller åtminstone tills jag vet om MP3 blir ett av de formaten, avvaktar jag lite grann med just direktströmmande radio i iPhoneappen, berättar Henrik Tornberg.

I samband med omröstningen av telekompaketet i EU-parlamentet diskuteras det allmänt kring om det ska vara en rättighet med tillgång till Internet. I till exempel Frankrike vill man kunna stänga av fildelare från nätet helt och hållet, utan rättegång. Jag misstänker starkt att man från offentligt håll inte uppfattat att Internet redan är mer än slösurfande och fildelning.

Fler och fler papperstidningar världen om läggs ner när läsarna använder Internet till att få sina nyheter istället. Bloggar, Twitter och YouTube har blivit ovärderliga kanaler för medborgarjournalistik och demokratiskt nödvändiga verktyg för människor som bor i länder där man inte har fri press. Nya hus som byggs får vare sig koppar eller antennkabel indraget - telefoni och teve får hämtas över Internet och snart är troligen även radion där.

När viktig samhällsinformation inte längre går att ta del av utan tillgång till Internet är det inte längre en öppen fråga om huruvida tillgång till Internet ska betraktas som en rättighet. Tillgång till radio, teve och tidningar har länge betraktats som en rättighet till den grad att det ingår i normerna för ekonomiskt existensminimum. Det är dags att vi får tillgång till Internet inpräntat i samhällsmedvetandet på samma nivå.

Norska Digi.no skriver om normännens beroende till sociala medier att det är oftast män som tillbringar alltför mycket tid med sociala medier och att upp till sex procent av alla nätanvändare är i riskzonen för att kunna definieras som beroende.

- Av norske internettbrukere er 1 prosent avhengig av å være sosial på nettet. Det vil si at de bruker fem timer eller mer på sosiale medier. I tillegg er 5,2 prosent i risikogruppen, sier forsker Petter Bae Brandtzæg ved SINTEF til Vårt Land.

Problemet är att all beteende kan räknas in till beroendet av sociala medier vilket till slut gör det svårt att förstå vad det handlar om. I september förra året skrev Aftonbladet en artikel med rubriken ”Är du en Hemnet-knarkare”? där de beskrev det nya bostadsberoendet som underlättas av teknologi: “Tittar du dagligen på bostadssajter – utan flyttplaner? Styr fingrarna automatiskt in på hemnet? Då kan du ha drabbats av det nya bostadsberoendet”.

Men risken är att det som skapas är en delning mellan acceptabel och oacceptabel teknikanvändning där nästan allt online är inte acceptabel. Ingen som alltid måste läsa och höra nyheter beskrivs som beroende men att ha koll på sociala medier ingår i tveksamma beteendemönster. Att veta för mycket om flera fotbollslags uppbyggnad, positionering och regelbundet försöka spå framtida vinster räknas som en sund sportintresse. Att intressera sig på samma nivå för saker bostäder, vänner, online auktioner, bildsajter eller youtube – räknas som osunt asocialt.

Det handlar inte om sjukligt beteende. Det handlar om samhällets definition av mental hälsa och normalitet. Eller som Salman Rushdie skrev i Grimus: “A man is sane only to the extent that he subscribes to a previously-agreed construction of reality.” Fast detta bygger nog mer på Foucault’s Madness and Civilization där han argumenterar att oresonable människor bör avlägsnas från samhället.

Stig Roland Rask kritiserade jämförelsen i Aftonbladet mellan onlinebeteende och substansmissbruk eftersom det förringar verkligt missbruk utan att tillföra något till debatten. Tomas Lindroth från Wireless Practice väljer ett mycket mer intressant begrepp för ett sådant beteende:

Jag beskriver samma fenomen, att upprepade gånger besöka en webbsida, kolla e-posten, uppdatera Facebook, som en form av Online-tics.

Naturligtvis föredrar jag begreppet tics före beroende men det kan vara att jag helt enkelt inte klarar av att acceptera min sjukdomsbild.

Som vi skrev häromsistens är datatrafiknivåerna nu uppe på samma nivåer som innan Ipred trädde ikraft.

Samtidigt tycks intresset för anonymiseringstjänster har växt sig stadigt större under de senaste månaderna. Dagens Nyheter skrev häromdagen om såväl anonymiseringstjänsten Relakks som internetleverantören AllTele, som båda upplever en tydlig intresseökning.

Jan-Erik Fiske från Relakks menar att det inte bara handlar om fildelning. Han säger till DN att både han och Relakks kunder ser den här frågan som mycket bredare.

- Den unga generationen upplever att man inte får vara ifred på internet, inte får stänga dörren om sig. Även i ett vanligt tryggt svenskt hem stänger familjemedlemmarna ibland dörren om sig, till exempel om man går på toaletten. Det gör man alltså även för människor som man älskar. Vad politikerna inte förstår är att människor vill ha en fredad zon även på nätet, speciellt de många unga människor som lever på nätet.

Den mest omtalande anonymiseringstjänsten lär dock vara The Pirate Bays Ipredator. Tjänsten har dragits med stora förseningar, mest på grund av stort kundtryck. Enligt en nyligen skriven bloggpost är tjänsten dock snart klar för att släppas till allmänheten.

Andra bloggar om: ipredator, fildelning, ipred, anonymitet, anonymisering, relakks, jan-erik fiske, the pirate bay

Spara och/eller dela med dig:

Nya tider och nya processorarkitekturer siktas föröver men kommer enbart vara förunnat dem som använder rätt operativsystem och rätt applikationer.

Gillar du öppen källkod men är alldeles för glad i WINE så lär du bli tvungen att hålla dig till x86-arkitekturen under överskådlig framtid.

WINE är en öppen implementation av Windows API och gör det möjligt att installera och köra program kompilerade för Windowsplattformen.

Just det faktum att programmen redan är kompilerade, och med största sannolikhet proprietära, är precis vad som ställer till det.

Själv har jag inget emot att använda proprietära program om de levererar ett högre värde än öppna motsvarigheter. Exempelvis gillar jag Googles bildhanterare Picasa.

Problemet är att Picasa använder WINE i botten.

När det väl är dags att gå över till ARM betyder det att Picasa är ett av de program som troligtvis inte kommer fungera - om nu Google inte väljer att koda om från scratch.

Alla Windowsprogram du har installerat under WINE kommer sluta fungera dagen du kör något annat än x86.

PlayOnLinux, Cedega, CrossOverGames, CrossOverOffice och allt vad det heter är också exempel på program som är värdelösa på allt som inte stavas x86.

Därmed inte sagt att alla proprietära program inte kommer fungera. Skype ser till exempel ut att vara kodat i Qt och gör det därmed relativt enkelt för Ebay att porta produkten till andra processorarkitekturer. Troligtvis inte knepigare än att byta kompilator.

Av den anledningen valde jag att aldrig installera Picasa på min Fedora 11-bestyckade Compaq Mini utan lade istället in Digikam - ett KDE-program gjort i Qt4. Faktum är att jag blev extremt positivt överraskad. Första intrycket är att Digikam är bra mycket mer kraftfullt än Picasa, du har betydligt större möjligheter att ändra och lägga till META-data som taggar, beskrivande texter och betygsätta än i Picasa.

Dessutom är du inte längre begränsad till Googles centrala bildlagring utan med hjälp av insticksmoduler kan du ladda upp direkt till Google, Flickr, Facebook med flera.

Jag blev så impad av Digikam att jag installerade det på den andra bärbara datorn också (Där jag kör Ubuntu och GNOME). Därmed har ytterligare ett proprietärt program fått stryka på foten.

Digikam finns även för Windows. Ladda gärna ner och testa.

Are you impressed? I'm impressed.

Efter att förra veckan ha medverkat på forskarkonferensen Kultur~Natur blir det dags för ett bloggförsök efter liknande princip, därav rubriken “Fildelning~Fiskdelning”. Det blir en liten studie i legitimerande rationaliteter.
Fisktemat kommer sig sig av en omläsning av Isabella Lövins omskakande bok Tyst hav

, som verkligen alla bör läsa. (Även de som inbillar sig att de inte intresserar sig för fiskeripolitik, för boken kan läsas som en fallstudie i en bredare kritik av den politiska ekonomin. Den förtjänar att läsas parallellt med och mot sådana klassiker som Adam Smith, Karl Marx och Fernand Braudel.)

Först filen, sen fisken. “Fildelning kan vara bra för samhällsekonomin” löd rubriken på DN Kommuniké för ett par veckor sedan. Nationalekonomen Magnus Wiberg gick till angrepp mot såväl upphovsrätt som patent, vilket togs emot med jubel från Karl Sigrid (m) med flera. Debattartikeln avslutades med följande två meningar:

Jag anser att den [intellektuella äganderätten] inte kan motiveras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Den intellektuella äganderätten är helt enkelt inte intellektuellt försvarbar.

Glidningen är lite intressant. Vad nationalekonomen säger är ju kort sagt att det som inte är ekonomiskt rättfärdigat, är inte rättfärdigat alls. Motargumentet mot en sådan kulturnihilism är så givet att ingen ens tycks ha bemödat sig om att formulera det: Ekonomin är inte allt, utan det finns även kulturella eller konstnärliga värden som inte kan mätas i pengar.
Upphovrättsdebatten präglas av dessa kast mellan ekonomisk och estetisk logik. Det är heller inte så enkelt som att den “ena sidan” använder ena logiken medan “andra sidan” använder den andra. Nu var det en upphovsrättskritiker som använde en ekonomiska argument, vilket en upphovsrättsförsvarare enkelt kunde besvara med estetiska argument. Lika ofta kan det vara kritikerna som lyfter fram upphovsrättens skadliga effekter, medan ansvariga politiker väljer att slå dövörat till, övertygade om de strikt samhällsekonomiska fördelarna av en ständigt hårdare upphovsrätt.
Slutsatsen som vi bör dra är att ekonomi och estetik är två sidor av samma mynt. Det moderna kulturbegreppet uppkom som en inverterad spegelbild av den industriella kapitalismen. Tjuren måste tas i bägge hornen samtidigt om det ska bli någon ändring.
Ibland syns förresten ett tredje horn: “tekniken“. När denna åkallas som argument, handlar det ofta om en framstegstanke som beskrivs som allierad med “ekonomin”, om än inte lika lätt att reducera till siffror. Men det händer även att “tekniken” uppträder i allians med “kulturen”.

Så till frågan om fisken. Isabella Lövin visar extremt tydligt att den pågående utfiskningen inte är samhällsekonomiskt lönsam. Inte ens för en enskild nation, inte ens på kort sikt. Frågan kan alltså inte reduceras till en avvägning mellan ekologi och ekonomi, utan ekvationen har alldeles uppenbart en tredje sida som spökar.
Lite basfakta ur kapitlet “Subventionerna” i Tyst hav: Fiskarnas a-kassa är “ett slags branschstöd och inte en regelrätt arbetslöshetsförsäkring”. Yrkesfiskare behöver nämligen inte söka jobb i andra branscher för att få stämpla. Allra största delen av utbetalningarna har inget med egentlig arbetslöshet att göra, utan beror antingen på dåligt väder eller på att kvoten är uppfiskad.

Regelverket tillåter med andra ord att fiskare som enligt normala marknadsekonomiska lagar borde slås ut i ett läge när fiskebestånden är alltför hårt pressade, istället kan stanna kvar i branschen och stämpla när myndigheterna stänger fisket för att skydda fisken. /…/
För de flesta hot mot fisket, inklusive sälar, dåligt väder och faktiskt också det hot yrkesfisket självt utgör genom sitt eget överfiske, får man i dagsläget olika typer av ersättning.

Allra mest chockerande är kanske att fiskeflottans bränsle är befriat från såväl energi- som koldioxidskatt. För statligt subventionerade fossila bränslen kan således västkustfamiljen Ahlström – känd för sin bokstavstrogna bibeltolkning om att “fisken ska ta slut” – köra sina båtar till vattnen utanför det ockuperade Västsahara, stjäla dess naturresurser och föra hem rovet till Bohuslän.
Isabella Lövin summerar, för år 2006, samhällets sammanlagda kostnader och subventioner för det svenska yrkesfisket: en miljard kronor. Lika mycket som förstahandsvärdet på den svenskfångade fisken. Yrkesfisket, i sina rådande industriella former, är en uppenbar nationalekonomisk förlustaffär. Kapitlets slutsats:

Föreställningar om kultur har styrt, och normala ekonomiska lagar har uppenbart fått stå tillbaka i svensk fiskeripolitik.

Med andra ord är det, enligt Isabella Lövin, inte främst ekonomin som står mot ekologin, utan boven är av “kulturell” art.

Alla siffror jag stöter på visar istället med all önskvärd tydlighet att det inte kan vara samhällsekonomiska drivkrafter som styr dagens fiskeförvaltning, utan snarare i så fall politiska, humanistiska, mer ogripbara värden som handlar om sådant som levande kustsamhällen, traditioner och säkert en alldeles ärligt känd sympati för den naturnära livsstil som representeras av yrkesfiskaren. Dessvärre har denna livsstil sedan länge undergrävts just av politikernas välvilja. Alltför generösa bidrag har lett till att alltför många, alltför effektiva fiskefartyg tävlar om alltför få fiskar.

Fast när Isabella Lövin anför ekonomisk logik som vapen mot en destruktiv kultur, tvingas hon bortse från det pittoreskas möjliga ekonomiska värde såsom ett turist- och upplevelseindustriellt lockbete. Människor betalar glatt dubbelt så mycket för en fiskmiddag, om restaurangen ligger i ett doftande fiskeläge fylld av män som pratar exotiska dialekter. Fisket lockar turister och hjälper hjulen att snurra i hela regioner. Att bejaka dessa “indirekta” ekonomiska värden, innebär dock att yrkesfisket förvandlas till ett slags skådespel. Illusionen av autentisk småskalighet måste upprätthållas, trots att båtarna som turisterna ser återvända till fiskeläget är byggda för EU-pengar och för hem fångster som fångats ett kvarts jordklot bort och som slår ut det verkligt småskaliga fisket där.

Någonting liknande finns i debatterna om kulturens ekonomiska värde. Först hette det att Ace of Base skulle dra in mer exportintäkter än Volvo. Efter att dessa glädjekalkyler grundligt punkterats, återkom dock musikens exportvärde i en indirekt version, där det handlade om “varumärket Sverige“. Mindre mätbart, svårare för en nationalekonom att falsifiera.

Sedan motsatsställningen kultur/ekonomi kollapsade – själva definitionen av “postmodernism, om vi vill följa Fredric Jameson – får vi räkna med rundgång i systemet, oavsett om vi diskuterar fildelning eller fiskdelning. Varje “kulturell” argumentation kommer att inte bara att kunna övertrumfas av en “ekonomisk” – men även tvärtom. Det går inte att spela det nationalekonomiska kortet och tro sig ha vunnit spelet, för det finns alltid ett kulturkort som dessutom utlovar indirekta och omätbara ekonomiska vinster.

Någonstans krävs ett större grepp, som punkterar den förlamande rungången mellan ekonomiska och kulturella argument. Huruvida “det tredje kortet” då kan vara till hjälp är nog en fråga som måste bedömas från fall till fall. När det handlade om fildelning var det kortet märkt “tekniken”, i fallet fiskdelning är det förstås “miljön”. Skillnaderna är stora, men i bägge fallen anas ändå en etik som hävdar bortommänskliga värden. I fallet “natur” är det en ekologisk etik, i fallet “teknik” skulle det kunna vara en posthumanistisk etik.
Huruvida dessa ska åkallas bör dock inte enbart vara en fråga om ståndpunkter eller om korrekt analys. Risken finns alltid att förlamande motsatslogiken består, i varianter som “teknik mot kultur” eller “ekologi mot ekonomi”. Å ena sidan, å andra sidan – om vi ska komma undan sådant trams, gäller det att vara pragmatisk. Ibland kan det bästa vara ständiga skiften mellan olika legitimeringar, om så bara i syfte att blanda bort korten. För det verkligt politiska finns ju inte i matters of fact, utan i matters of concern som inte behöver ställa en legitimerande logik mot en annan, utan i handling hävdar gemensamma angelägenheter: Vi vill inte att internet ska förstöras, vare sig i Iran eller i EU! Vi vill inte att haven ska utfiskas, vare sig i Västsahara eller Östersjön!

De blodiga protesterna i Iran är inne på sjunde dygnet och svenska piratbukten är inblandat i drabbningarna.

Och varför skulle de inte vara det? Även där handlar kampen om frihet, integritet, att få leva utan att alltid behöva ha staten tittandes över din axel.

En småkomisk parantes i sammanhanget, är att Irans sittande regim faktiskt har en del gemensamma intressen med svenska Piratpartiet.

Båda ogillar upphovsrättslagar.

Irans regim håller däremot på att tappa greppet för de har precis råkat ut för det mest omstörtande vapnet i världen sedan atombomben. (Också en USA-uppfinning)

In-ter-net

Den kampen är de förr eller senare dömda att förlora.

Idag ser vi (tack och lov) mindre blodiga sammandrabbningar i IT-världen men som på sätt och vis också är en före detta maktfaktors kamp mot verkligheten.

Nvidia tokdissar Linux.

Nvidia, en proprietär jätte som sitter på sin kulle av innovationer och som hämtat sin kompetens från SGI, tror mer på Windows CE än Googles Android.

Hallå! 1996 ringde - de ville ha Windows CE tillbaka.

Nvidias uttalande är inte svårt att tolka. Nvidia har inget att vinna på en flytt till ett öppet operativsystem. Precis som Microsoft, vinner bolaget på att förhala och skjuta framtiden på framtiden.

Nvidia, IT-världens sista ayatollor.

Efter Anaïs fantastiska rapporter om Frankrikes otaliga självmål i matchen om Internet så känns det angeläget att vända blicken mot en slugare motståndare, England. Ungefär så här har jag hört folk säga, att England brukade vara bra på internetpolitik men att dom blivit lite konstiga på sista tiden.... Själv tycker jag att bara själva det språkliga övertaget är jobbigt, Harbour låter ju så himla trevlig! - This directive package has never been about copyright enforcement. Iallafall. Jag har ögnat igenom framtidsrapporten Digital Britain och dessvärre ser vi det gamla vanliga IFPI-paketet med avstägning, filtrering och blockering:

The Government is therefore consulting on a proposal to legislate to give Ofcom a duty to take steps aimed at reducing copyright infringement.

Jag tror att motsvarigheten till Ofcom i Sverige är Post- och telestyrelsen, PTS. Det finns säkert tokskallar på PTS som gärna skulle ta på sig den franska HADOPI-kostymen, men jag tror att sådana ambitioner rätt lätt skulle tas ner på jorden genom en gammal hederlig öppen diskussion om en sådan roll skulle överensstämma med svensk förvaltningstradition. Sverige är ju rätt bra på stadsförvaltning. Har för mig att Statskontoret till och med är äldre än Bernadottarna. Men i England kör man på i bästa Brave New World stil:

For that reason the Government will also provide for backstop powers for Ofcom to place additional conditions on ISPs aimed at reducing or preventing online copyright infringement by the application of various technical measures. In order to provide greater certainty for the development of commercial agreements, the Government proposes to specify in the legislation what these further measures might be; namely: Blocking (Site, IP, URL), Protocol blocking, Port blocking, Bandwidth capping (capping the speed of a subscriber’s Internet connection and/or capping the volume of data traffic which a subscriber can access); Bandwidth shaping (limiting the speed of a subscriber’s access to selected protocols/services and/or capping the volume of data to selected protocols/services); Content identification and filtering – or a combination of these measures.

För att klara denna fenomenala landskamp om Internets framtid hoppas jag att vi kan ta fram en Ipredia-pinne (den färgglada USB-antennen till höger i bilden ovan) lagom till telekommötet i Visby så att Torstensson kan dela ut Internet till alla delegater och därmed visa i handling vad öppenhet betyder. Det vore väl jäkligt mycket mer raffinerat än ett simpelt USB-minne som man nästan får på köpet när man köper mjölk nuförtiden? Meanwhile hoppas jag PPs/UPs sammanställning av svenska ISPars avstängningsvillkor ska väcka både till debatt och leverantörsbyten. Mer sånt.

De tekniker jag pratat med säger att tekniken redan finns (wifi på usb-pinne) men det som återstår är att bundla med programvara som på ett snyggt sätt delar ut internetuppkopplingen när man stoppar in "USB-antennen" och kopplar ner när man tar ut den. Vem som helst ska känna att det är lätt som en plätt att dela med sig när man själv vill. Lite civil olydnad i fickan helt enkelt :-) God save the Queen...

SydSvenskan har en märklig artikel om öppna nätverk i Malmö. Förutom meningar som får läsaren att rysa som “Beväpnade med en laptop skannade de av alla ettor och nollor som flyger i Malmö­luften” så är kontentan av artikeln att ett gäng elever skannade efter nätverk och hittade 2 725 trådlösa nätverk varav drygt 22 procent var öppna. Men bäst av allt är slutsatsen som dras av dessa “fakta”

Att så många fler nätverk hittades i år beror på att klassen uppgraderat sin utrustning – men att en större andel var oskyddade jämfört med förra året beror snarare på ökad okunskap bland ägarna, menar Rikard Andersson som är lärare på John Bauer-gymnasiet.
– Vilket är lite märkligt med tanke på den nya Ipred-lagen och vad den innebär för dem som har sitt nätverk helt öppet, fortsätter han.

Att räkna antal kan aldrig ge svar till frågan varför. Det spelar inte någon roll hur höga siffror man kommer fram till. Det finns politiska, tekniska, filosofiska, kunskapsmässiga anledningar till att öppna/stänga nätverk. Men vem vet kanske är nätverken öppna för deras ägare har fått ett budskap från gud.

För tidningen handlar det om skrämselpropaganda för att sälja tidningar. Men vilka kunskapsmål finns det för elever att gå ut och sniffa efter nätverk? Framförallt om läraren inte kan problematisera resultatet av deras (icke-vetenskapliga) “undersökning”.

Demonstrationerna och missnöjesyttringarna i iranska städer mot den sittande regimen och valresultatet visar Internets kraft som förmedlare, kommunikatör och att det har en frihetlig kraft i sig. Om vi bortser från politik så ser vi att Internet har direkt förändrat människors möjligheter att få ut ett budskap - när man verkligen vill bli hörda.

Förut kunde diktaturer kontrollera att ingen information läckte ut

När Tjernobyl inträffade 1986 visste omvärlden ingenting förrän det radioaktiva nedfallet fick säkerhetsutrustningen på Forsmarks kärnkraftverk i Uppland att gå igång, vilket var veckor efter att det inträffade och det tog månader att få en bild av vad som skett. Den omgivande diktaturen hade kunnat kontrollera post, television och varje möjlighet att ge en inblick i katastrofen. Bara ett antal år tidigare dödades ett 70-tal arbetare i Gdansk under kravaller och demonstrationer. Omvärlden visste inte mycket om vad som skett förrän år efteråt.

Nu kan medborgare gå samman och göra sig hörda över hela världen

Dessa mörkningar av övergrepp och förtryck är idag en omöjlighet. Trots att den iranska statsledningen gjort allt i sin makt att stoppa journalister, begränsa rapportering och styra media så läcker Iran som ett såll när det gäller att få ut vad som sker innanför dess hägn. Medborgare kan nu göra sig hörda med videosnuttar som kan spridas över hela världen, sekundsnabba ögonblicksbilder och blogga på webbhotell i andra länder dit regimen inte når.

FRA, IPRED, lagring av loggar är färdiga instrument som regimen kan använda

Är allt detta värt att överge för att garantera att några filmbolag och rockmiljonärer skall få ut alla de 70 åren av upphovsrätt efter sin död? Är det viktigare än att människor har friheten och möjligheten att försvara sig när det gäller? Med FRA-lag, IPRED, lagring av loggar och alla andra instrument kan regimen utan problem kartlägga och rekonstruera hur uppgifter läckt och vilka som varit “kontrarevolutionärer”, “agenter” och “omstörtare”.

Iranerna skall vara tacksamma att de slipper leva under den regim som vi tvingas acceptera med kartläggning av vårt digitala liv, under förevändning att Ma Numminens gummiboll skulle kunna studsa fritt på Internet, ty de har möjlighet att göra sig hörda utan repressalier för de kan inte identifieras. Vi har genom våra naiva ombud i Riksdagen drabbats av varje diktators våta dröm - kontrollen är vårt digitala ja och vad vi gör med nätet som hjälp.

Det är viktigt att du försvarar din frihet och kräver mer

När demokratier havererat har det inte varit på grund av någon “stark” kraft som tagit över dessa utan människor har inte reagerat när deras frihet decimeras steg för steg tills de plötsligt inser att de inte längre har någon. Därför är det viktigt att ta ställning mot allt protoförtryck som kommer ut ur den förevändning upphovsrättsfetischisterna och frihetsförnekande allianspartier lyckas mobilisera. Det handlar om makten över Internet. Försvara din frihet och kräv mer. Frihet är det värsta överheten vet, se till att få mer av den.

Inlägget om “Iran, internet och det politiska” var långt och spretigt, men uppskattades av många och har begåvats med flera tänkvärda kommentarer. Missa inte Alexander Bards inlägg, som avslutningsvis väcker frågan om det är iranierna som behöver vår teknik eller vi som behöver deras passion. Ett deleuzianskt svar vore att riktningen av nödvändighet är ömsesidig, ett dubbelt infångande. Svärmsolidariteten är inte enkelriktad utan leder även, bland annat, till att den europeiska nätpolitiken kan kopplas samman med mer produktiva begär än de som bara följer reaktiva banor.
Större frågor kan tas till sin spets, som i Carl-Michael Edenborgs kommentar till Copyriots inlägg om Iran: “Men är då verkligen all form av strategi död och allt som återstår taktik?” Internationella kopplingar underlättas. En fråga som ännu väntar att ställas, men som lämpligen vore något för svenska journalister att bita i, är vilket ansvar som Ericsson har för de pågående censurförsöken i Iran.

Ett dråpligt exempel på reaktiv politik kan nu för övrigt läsas under rubriken: “The Pirate Bay owned by CIA“. Ska bli intressant att se om den konspirationsteorin, vars avsändare av allt att döma är en viss herre i Schweiz, kommer att kopieras vidare! (EAP är också kul.)

Uppdatering I: “Köpa ny lur? Ha i bakhuvudet att det var Siemens och Nokia som utvecklade och sålde in internetcensuren i Iran.” (via Alfred och Peter)

Uppdatering II: ChrisK rapporterar om byggandets senaste skeden och Intersektionalen motiverar “varför vi måste stötta iranska motståndet villkorslöst”.

Som nämnt, föreläste jag och Håkan Hydén under rubriken Den digitala revolutionen – föreställningar om den 21:a århundradet på vetenskapsfestivalen i Göteborg den 10 maj 2009. Ur vetenskapsfestivalens program:

Vi befinner oss i övergången till ett nytt samhälle byggt kring informationsteknologi. Som i alla brytningstider innebär det en kamp mellan föreställningar om hur världen är beskaffad, så kallade darling conceptions. Förändringarna sker främst i samhällets undervegetation, i det här fallet bland de unga. Välkommen till ett samtal blandat med livemusik! Professor Håkan Hydén, Rättssociologi, Lunds universitet. Stefan Larsson, doktorand och musiker tillsammans med medlemmar ur bandet Three man combo.

För att utmana oss själva och presentationsformen i sig tog jag med delar av mitt band, the Three man combo, och varvade föreläsandet med musik som vi släppt under Creative Commonslicens. På så vis ville vi uppnå vad jag vill kalla en metapedagogisk poäng – föreläsa, analysera och ännu hellre förstå lagstiftningens utmaningar i termer av samhällsförändring och paradigmskifte i förhållande till digitalisering och samtidigt in practice ha testat ett sätt att variera den starka upphovsrätten med hjälp av Creative Commons. Håkan stod för det mesta av föreläsandet och jag för musiken och lite av föreläsandet. Föreläsningen/ föreställningen filmades under enkla former och du kan se den här, uppdelat i två delar.

Föreställningen/föreläsningen inkluderar:

Musikintro

”Från industrisamhälle till informationssamhälle”

Musik: The darling conceptions of your time

En kamp mellan föreställningsvärldar (conceptions)

Samhällsförändring i termer av paradigmskifte

Musik

Motsägelser i domen mot The Pirate Bay

Musik

Del 1

Del 1: Den digitala revolutionen – föreställningar om det 21:a århundradet from cybernormer on Vimeo.

Del 2

Del 2: Den digitala revolutionen – föreställningar om det 21:a århundradet from cybernormer on Vimeo.

Det finns ett klipp med enbart musiken här. Håkan har tidigare skrivit om paradigm här. Vi på cybernormer har kommenterat domen mot TPB här, här och här. Musiken kommer från albumet TO THE OCEAN förutom låten The darling conceptions of your time, som släpptes ihop med en artikel i FRAMTIDSBOKEN: volym 1.0 i höstas. Här kan du ladda ner artikeln och låten i två versioner.

Lästips: FRAMTIDSBOKEN vol 1.0: The Darling Conceptions of Your Time till höger under bloggens läs- och länktips.

Spara och/eller dela med dig: