May 04, 2015

Påvels blogg

Jag har blivit en Gnome helt och hållet!

Efter en dryg vecka gav jag upp Kubuntu 15.04. Det finns för många buggar och funktioner som inte är på plats eller har brister. Jag har rapporterat eller kommenterat ett dussin buggar så jag tycker jag har gjort min plikt och hoppas att utvecklarna har nytta av min frustration.

Problemet är att Plasma 5 inte är färdigt. Jag måste arbeta på mina maskiner och när långa stunder försvinner på buggrapporter, hitta sätt att komma runt buggar och finna arbetsflöden då invanda sätt att göra saker inte längre fungerar, går inte.

Plasma 5 är snyggt och kommer säkert att vara tjänstdugligt om något halvår. Fram till dess kör jag Kubuntu 15.04 i Virtualbox för att följa utvecklingen och hänga med i buggrapporter.

Nu snurrar Ubuntu Gnome på mina båda bruksdatorer. Ett tag funderade jag på att installera något annat och det kanske blir så om jag upptäcker att jag inte är en Gnome. Litet ledsamt är det att ta adjö av KDE.

Jag är fascinerad av vilken skillnad det är mellan Gnome och KDE och skriver kanske en liten analys.

flattr this!

Flattr this!

av Påvel Nicklasson den May 04, 2015 12:33

May 03, 2015

Copyriot

Historikerna och kapitalismen

Svenska historiker undviker i allmänhet begreppet “kapitalism”. Så har det inte varit alltid, men säkert i några årtionden. Givetvis finns det undantag, men jag tror ändå att historikernas vedervilja mot kapitalismbegreppet kan beläggas genom en studie av det innevarande seklets årgångar av Historisk tidskrift. (När jag här talar om historiker syftar jag i första hand på forskare verksamma i de två disciplinerna historia och ekonomisk historia.)

Annorlunda är det i USA, där history of capitalism på senare år börjat trenda som historievetenskaplig inriktning. En massa forskning har börjat bedrivas under etiketten och framför allt fungerar history of capitalism som en veritabel studentmagnet, som fyller föreläsningssalar och doktorandseminarier. Intresset för historiska studier av kapitalismen har vuxit både som respons på finanskrisen 2008 och som reaktion mot “postmodernismen” i allmänhet. Möjligen har en pendel vänt tillbaka från kultur- och socialhistoriens intresse för aktörers fria handlande och åter i riktning mot strukturer och institutioner. Men det kopplas inte till något nyväckt intresse för ekonomikritisk teori. Vad de nordamerikanska historikerna menar med begreppet “kapitalism” förblir oklart.

Detta framgår av ett tiohövdat samtal i Journal of American history. Där säger t.ex. Julia Ott:

The “history of capitalism” identifies capitalism as “the thing,” whose existence needs to be explained. As historians, we embrace agency and contingency. Capitalism cannot be taken for granted as an organic expression of human nature. But we are also attuned to the significance of power relations for structuring economic life, for privileging certain forms of economic knowledge, and for shaping economic outcomes.

Samtalet mellan de tio historikerna rör sig på en metanivå. Det handlar inte så mycket om kapitalismens historia, utan mer om forskningsfältet history of capitalism. Inte minst om dess förhållande till angränsande fält: företagshistoria, arbetarhistoria, konsumtionshistoria, ekonomisk historia och (amerikansk) political economy.

Det framkommer att history of capitalism i stort sett enbart handlar om USA:s historia efter självständigheten. De involverade forskarna verkar i stort sett alla vara amerikanister i grunden. Framför allt förefaller det vara två historiska episoder som man intresserar sig för. Den ena är slaveriet i USA under 1800-talet; det pågår en livlig debatt om dess eventuellt kapitalistiska karaktär. Den andra är New Deal som respons på 1930-talets depression, som väcker frågor om periodisering och om skillnader mellan olika “varianter av kapitalism”.

Slaveriet är kanske den enda historiska sakfråga där en verklig skiljelinje lyser igenom i diskussionen. Vissa av historikerna tänker sig att kapitalism är när pengar investeras i produktion i syfte att uppnå en vinst – detta i motsats till samhällen där där styrande använder allt överskott till gåvor (mutor) i syfte att befästa sin egen makt. Då råder inget tvivel om att slaveriet var kapitalistiskt, särskilt som slavar var ett investeringsobjekt flitigt användes som säkerhet i kredittransaktioner, med följden att bankerna de facto ägde en stor del av alla slavar. Därtill kommer såklart det ovedersägliga faktum att slavplantagerna framställde bomull åt världens industrikapitalistiska centrum, England.

Andra invänder bestämt att slaveriet inte var kapitalistiskt. Vissa idéhistoriker har pekat på hur sydstaternas politiska filosofer såg sig som antikapitalister, i det att de varnade för den destruktiva potentialen i att göra arbetskraft till en vara, vilket för dem blev ett skäl att försvara slaveriet.

Slaveriet kan omöjligen ses som en kapitalistiskt om man med “kapitalism” menar det kapitalistiska produktionssättet – ett produktionssätt som bygger på existensen av vad Marx kallade för den dubbelt fria arbetaren:

För att förvandla pengar till kapital måste penningägaren alltså finna den frie arbetaren på marknaden, fri i dubbel mening, dels på så sätt att han som fri man råder över sin arbetskraft som sin vara, dels i så måtto att han inte har andra varor att sälja, utan är lös och ledig /…/
En sak är dock klar. Naturen frambringar inte å ena sidan penningägare eller varuägare och å andra sidan människor, som endast äger sin egen arbetskraft. Detta förhållande är inget naturhistoriskt förhållande och inte heller ett samhällsförhållande, gemensamt för historiens alla epoker.

Om slaveriet inte var kapitalistiskt, väcks följdfrågan om hur man i stället ska förstå slavplantagernas förhållande till kapitalismen. En fråga som går att vända på: i vilken mån var och är kapitalismen beroende av en “utsida”. Tanken är central i Rosa Luxemburgs imperialismteori, som även bildar den teoretiska basen för geografen David Harveys marxistiska urbankritik. Mitt intryck är dock att de nordamerikanska historiker som sysslar med history of capitalism är föga intresserade av att över huvud taget förhålla sig till ekonomikritisk teori. (Nog är det lite lustigt att Marx i den samtida akademin är en teoretiker för geografer snarare än historiker.)

Vissa av historikerna framstår som smått teorifientliga. Louis Hyman påstår rakt ut att kapitalismen inte bör definieras:

Simply defining capitalism is a bad idea. It is too deductive. We should instead trace its transformations, taking a few sets of qualities (labor, investment) and seeing how they vary over time in importance. Inductive reasoning is the foundation of our discipline.

Enligt detta synsätt skulle alltså historievetenskapen följa en enkelriktat induktiv kunskapsväg, att generalisera från det partikulära. Detta är orimligt och innebär att historikernas uppgift bara skulle vara att samla anekdoter, utan hänsyn till större frågeställningar. Scott Marler påpekar, i polemik mot Louis Hyman, att den som vill studera kapitalismen åtminstone måste försöka definiera sitt studieobjekt. Han fortsätter:

In a more speculative vein, I think an insistence on inductive logic partly reflects most historians’ ongoing preference for agency over structure. If we’re going to analyze capitalism satisfactorily (especially in terms of causation), it would behoove us to strike a better balance between the two, a project best captured in Marx’s oft-quoted line from The Eighteenth Brumaire of Louis Napoleon: “Men make their own history, but not of their own free will; not under circumstances they themselves have chosen but under the given and inherited circumstances with which they are directly confronted.”

(Fast jag blir bara så trött varje gång historiker snöar in i motsatsparet agens/struktur, vilket de/vi ständigt tenderar att göra.)

I vilket fall är det intressant hur de nordamerikanska historikerna konstaterar att “kapitalism” på bara några år har börjat framstå som ett acceptabelt begrepp – efter att de i många år hellre valde att tala i termer av en “marknadsrevolution” eller liknande. Trots de många och oklara definitionerna av vad kapitalismen är, innebär själva begreppet att den rådande samhällsordningen pekas ut som historiskt partikulär och inte som given. De vill bara inte fälla detta påstående i formen av “teori”.

Att svenska historiker sällan talar om kapitalismen beror nog mest av allt på det tyngande arvet från 1970-talets marxism. Nej, svenska historiker är i allmänhet inte marxister. Inte heller är de antimarxister, utan kan i princip acceptera att andra historiker använder sig av Marx som teoretiker. Problemet är att historikerna i allmänhet sätter likhetstecken mellan Marx och den ortodoxa marxismen med dess tal om “bas” och “överbyggnad” och dess idiotiska “historiematerialism” som innebär en schematisk följd av slaveri, feodalism, kapitalism och socialism. Först när Marx har befriats från historiematerialismen kan hans ekonomikritik åter bli användbar för historiker – framför allt för dem som är i behov av att avgränsa begreppet “kapitalism”.

flattr this!

av rasmus den May 03, 2015 21:43

April 29, 2015

Copyriot

Tankar om tillväxtkapitalets Stockholm, även känt som #SthlmTech, “världens kreativa huvudstad”

Minns ni när Stockholm skulle lanseras som “The Capital of Scandinavia” av det kommunala bolaget Stockholm Business Region? Det var snart tio år sedan och det oblyga budskapet ledde till upprörda reaktioner från övriga Skandinavien. Men den kommunala administrationen fick likväl order om att föra ut budskapet i alla kanaler. Senast jag såg logotypen låg den ihopkrupen i nedre hörnet av en informationslapp från förskolan.

Tiderna har förändrats. “Skandinaviens huvudstad” börjar rentav framstå som blygsamt, mot bakgrund av den senaste tidens anspråk på att Stockholm ska vara hela världens huvudstad.

“Welcome to the creative capital of the world” – med dessa ord marknadsförs en tillställning i juni som är tänkt att samla “the world’s leaders in music, media and technology”. Allt under ledning av två killar som badar i pengar: Spotifys vd Daniel Ek och Aviciis manager Arash Pournouri.

Kalaset ska kulminera i vad som kallas “Brilliant Minds Conference” på Grand Hotel – endast för inbjudna

, som dessutom är beredda att punga ut med 25000 kronor. (Underligt nog beskriver TT det hela som en “vetenskaplig konferens”.)

Idén är att skapa en gemensam mötesplats för topparna inom musik och techbranschen och samtidigt lyfta fram Stockholms centrala roll i dessa två industrier.

this exclusive two-day conference will bring together the world’s top innovators, artists, musicians, politicians, CEOs and other top international thought leaders.

Alltså har man bjudit in lite andra killar som badar i pengar, typ Mark Zuckerberg. Kanske rentav några kvinnor? Jo, säkert några. Men om man verkligen vill samla “topparna”, då får man helt enkelt låta tankar på jämställdhet stryka på foten – hur mycket än Daniel Ek talar sig varm för saken i intervjuer.

“Kreativiteten” tenderar att vara en man. Åtminstone när kreativitet och kapital glider samman. Som här och nu, inne i den bubbla som vuxit fram i Stockholms innerstad. En bubbla som även inifrån har kritiserats för sin “kultur av grabbighet”.

Det regnar pengar” – så lyder rubriken på ett reportage i Fokus, kretsande kring det fenomen som de närmast berörda kallar för “#SthlmTech“. Alltså att det flödar riskkapital över nystartade teknikföretag i Stockholms innerstad. Och detta kapital ses nu som själva belägget för den “kreativitet” som sägs flöda i Stockholm.

Påståendet om att Stockholm skulle vara “världens kreativa huvudstad”, som nu förs fram av Daniel Ek och Arash Pournouri, understöds med tre siffror:

  • 1. Sweden has the highest income per capita in the global music business.
  • 2. Stockholm ranks alongside Silicon Valley in billion-dollar listed companies per capita.
  • 3. The Nordics represent 3% of Europe’s population, but 33% of its billion dollar exits.

Tydligare blir det inte: kapital och kreativitet har blivit till synonymer – inne i den bubbla som kallas #SthlmTech.

Det går knappast att överskatta Spotifys roll som symbol för denna sammansmältning. Tankarna går till tiden kring sekelskiftet 2000 och dess vurm för “upplevelseindustrier”. Dessa symboliserades ständigt av popmusik och illustrerades med glänsande cd-skivor. Storslagna siffror fördes fram, men i dessa spelade musiken en högst marginell roll jämfört med den mycket större hotell- och restaurangbranschen.

På liknande sätt används nu Spotify som symbol för #SthlmTech, alltså ett antal tillväxtföretag varav flera har noll att göra med musik eller popkultur. Till succéklubben räknas ju inte minst Klarna AB, vars mest “kreativa” insats handlar om att uppfinna en metod för att lura folk att skuldsätta sig när de småhandlar på nätet.

Skildringen av #SthlmTech i Fokus lägger fokus direkt på pengarna, utan kreativa krusiduller. Reportaget för i stället fram en politisk agenda. Det handlar om att förmå Sveriges regering till att aktivt prioritera stöd till storstadens nya teknikföretag:

Stefan Löfven /…/ har en stor plan för att återindustrialisera Sverige. Han har till och med snackat om att utse en industrikansler.
/…/
– Det verkar som om svenska politiker inte fattar vad som händer. Det känns som att de bara frågar »vad behöver de stora företagen«? Alltså, Ericsson, SCA och H&M gör säkert fantastiska grejer, i all ära, men det här händer nu, det här är på riktigt.

Inga kritiska följdfrågor från Fokus. Påståendet får hänga kvar i luften.

På vilket sätt är de nya teknikföretagen mer “på riktigt” än vad andra företag är? För att de befinner sig innanför tullarna? För att de får rubriker i internationell teknikpress? För att de går med förlust?

En sak som är säker är att dessa teknikföretag inte skapar särskilt många arbetstillfällen. Särskilt inte i proportion till hur mycket pengar de omsätter. Och det fåtal arbetstillfällen som skapas i Sverige, de befinner sig i Stockholms innerstad. (Även här är det värt att ägna en tanke på det kön, den ålder och den utbildning som brukar komma i fråga för dessa jobb.)

Jag tycker visserligen att sossarnas tal om “återindustrialisering” är ganska skrattretande. Det kommer inte skapa alla de arbetstillfällen som de drömmer om. Inte på dagens nivå av robotisering. Men i den befintliga industrin finns trots allt jobb som är “på riktigt”, som försörjer riktiga människor, spridda över hela Sverige.

Nej, appfabrikerna på Östermalm är inte verkligare än malmfabrikerna i Norrland. De är exakt lika verkliga, men om vi ska se helt krasst på hur Sveriges ekonomi stapplar sig fram, då är appfabrikerna ett piss i Nissan.

Nej, riskkapital är inte verkligare än faktiska arbetstillfällen. Frågan är om inte arbetstillfällen rentav är verkligare. (Detta sagt utan moraliserande underton – ingen ska tro att jag ser arbetstillfällen som ett självändamål. Däremot känner jag ett obehag inför människor som uppvisar ett fullständigt ointresse för den del av Sverige som ligger utanför Stockholms innerstad.)

Budskapet som pumpas ut i Fokus är alltså att Stockholms nya teknikföretag är så oerhört tillväxtstarka att politikerna borde ge dem mer stöd. Logiken går mig förbi. För om det tvärtom hade varit så att Stockholm hade hamnat på efterkälken, skulle detta också användas som ett argument för mer stöd. När kräver de inte mer stöd? Låt mig runda av med några följdfrågor för allmän diskussion:

  • Om de nya teknikföretagen inte klarar sig på ett ymnigt flöde av riskkapital, utan dessutom är i ständigt behov av särskilda stödåtgärder från politikerna – är då deras tillväxt “på riktigt”?
  • Vad för slags stöd är det som de kräver, rent konkret, av politikerna?
  • Varför förväntas hela Sverige ge stående ovationer åt framgångssagorna om #SthlmTech?

flattr this!

av rasmus den April 29, 2015 12:39

Ubuntu.se

Is Ubuntu moving away from .deb packages? Here is the complete story

Canonical loves to shake things up. After introducing Unity, HUD, Mir, Click and Snappy the sponsor of Ubuntu is now contemplating moving away from just .deb based desktop and adopting its own Snappy.

Will Cooke, Ubuntu Desktop Engineering Manager, posted on Google+ "Our plan for 15.10 (which is still being finalised, and will be discussed in more depth at UOS in a couple of weeks) is to have a build based on Snappy Personal and so the current .deb based Desktop Next image will be going away and will be replaced with the new Snappy version."

Cooke’s post has the potential to spread

April 29, 2015 05:02

April 28, 2015

Påvels blogg

Dropbox och Kubuntu 15.04

Ett problem i nya Kubuntu 15.04 och Plasma 5 är att man moderniserat systembrickan. Det innebär att program som använder äldre indikatorer inte visas. En bakgrund finns att läsa här. Dropbox är ett sådant program. Dropbox fungerar förvisso precis som det ska i Kubuntu 15.04, men man får ingen grafisk bekräftelse i systembrickan. Jag vill gärna se att Dropbox är igång och att filer laddas upp och ner.

Problemet kommer säkert att lösas, men det kan ta tid. Stora spelare som Dropbox tar ofta tid på sig att uppdatera.

Fram till dess får man använda fulhack som att använda en fristående systembricka. Stalonetray är en sådan. Det blir inte snyggt, men fungerar. Har man fler program med gamla indikatorer förutom Dropbox får de också ett hem.

 

Gör så här:

Börja med att installera Stalonetray. I en terminal:

sudo apt-get install stalonetray

Ange lösenord och installera.

Därefter öppnar man en texteditor som Kate. Om man vill ha Stalonetray längst ner till höger, som på bilden längst ner, klistrar man in dessa rader:

background black
geometry 1x1-1-1
skip_taskbar true
sticky true
transparent true
window_type normal
window_strut none

Spara dokumentet i hemmappen under namnet .stalonetrayrc Filen innehåller inställningarna för Stalonetray.

Notera punkten i början. Det indikerar att det är en dold fil.

För att få Stalonetray att starta automatiskt går man till Systeminställningar -> Start och avslutning. Klicka på Lägg till program och skriv in stalonetray. Klicka på OK.

 

1

 

OK också i nästa fönster.

 

2

 

Logga ut och logga in. Nu finns en extra systembricka med Dropbox längst ner till höger på skrivbordet, ett riktigt fulhack! Man kan öppna Dropbox från ikonen och den indikerar när filer laddas upp eller ned.

 

Nu snurrar Dropbox i en egen liten systembricka!

Nu snurrar Dropbox i en egen liten systembricka!

 

Stalonetray är mycket anpassningsbart och om man inte vill ha den extra systembrickan som jag, läser man manualen (RTFM) här och ändrar inställningsfilen.

Fulhack av den här typen visar hur nytt Plasma 5 är och att den som kör Kubuntu 15.04 får acceptera att allt inte är klart. Jag vill än en gång poängtera att detta är en nödlösning och ett fulhack. Det är absolut inte snyggt, men fyller sin funktion i avvaktan på att program och inställningsfiler uppdateras.

flattr this!

Flattr this!

av Påvel Nicklasson den April 28, 2015 19:20

April 27, 2015

Påvels blogg

Jag har blivit en Gnome!

Oj vad jag har pillat i helgen! Förra veckan släpptes nya version 15.04 av Ubuntu med avknoppningar och givetvis ville jag installera så fort som möjligt. Det blev dock inte riktigt som jag tänkt mig.

Jag brukar köra Kubuntu med skrivbordsmiljön KDE. Kubuntu 15.04 är den första versionen med nya versionen av KDE, Plasma 5. Plasma 5 är förvisso bra och snyggt som bara den…

…men den är inte färdig. Jag sprang in i buggar och krascher, skärmen låste sig och viktiga saker som inte fungerar. Kubuntu 15.04 är mest en betaversion.

Därför bestämde jag mig för att passa på att förnya mig. Det blev test av Ubuntu Gnome. Även här sprang jag in i buggar som gör Gnome omöjligt på en dator.

Efter alla buggar och misslyckanden var jag ett tag till och med inne på att gå tillbaka och installera Kubuntu 14.04 för att få ett stabilt system. Jag har dock aldrig fallit bakåt utan alltid framåt och vill ha det senaste. 15.04 är dessutom bara en mellanversion som kommer att snurra i ett halvår. Några buggar och ofärdiga saker överlever man (oftast).

Efter flera ominstallationer, pillande och tester blev det en kompromiss. Det blir Kubuntu 15.04 på min stationära. Jag saknar dock mängder av de funktioner som jag lagt in i gamla KDE. Blir det för tungrott och tråkigt blir det något annat, kanske inte ens något Ubuntubaserat system. Det blir kanske fler installationshelger.

På min bärbara snurrar nu Ubuntu Gnome. Det är en helt annan upplevelse än KDE och jag återkommer kanske med en jämförelse mellan de två största Linuxskrivborden. Jag har knappt testat Gnome Shell tidigare och det är häftigt, särskilt på en bärbar.

På en gammal bärbar snurrar alltjämt Kubuntu 14.04. Det är min reserv som måste fungera om allt annat brinner upp.

Jag har alltså blivit till hälften Gnome, det trodde jag inte för en vecka sedan!

 

Varför Mörkgrått?

Man kan tycka att det låter hemskt att tillbringa större delen av en helg med att installera operativsystem och att Linux är erbarmligt krångligt och tidskrävande. Jag håller med om att jag lade ner onödigt mycket tid. Jag hade kunnat hålla fast vid Långtidsversionen, 14.04 och inte fått några problem. När jag väl hade börjat testa kunde jag emellertid inte sluta. Om man jämför med Windows, som ofta kommer ”förinstallerat”, går det mycket snabbare att installera Linux. På samma tid jag lagt ner på att få två datorer funktionsdugliga med alla program, skulle jag inte hunnit fixa till en enda dator med ”förinstallerat” Windows.

En annan fördel med att lägga ner tid på att fippla med Linux är att man lär sig om hur datorer fungerar och om trilskande program. Det gör man inte i Windows där man maximalt förväntas klicka på knappen ”Omstart” med jämna mellanrum.

De många Linuxversionerna och de ändlösa diskussionerna om vilken som är bäst visar ett en mörkgrå kostym storlek M (läs Windows) inte passar alla. Linux ger glädjen tillbaka att pyssla med datorer och mina arbetsredskap anpassar sig till mig och inte tvärtom.

 

Mer pyssel

Andra versioner av *Buntu är:

Xubuntu för gamla datorer

Lubuntu för ännu äldre datorer

Ubuntu Mate för gamla användare som älskade Gnome 2

Överlag tycker jag att 15.04 är den buggigaste Ubuntuversionen på länge. Oavsett skrivbordsmiljö har jag råkat ut för saker som inte fungerar. Sådant kan bero på otur och det blir så ibland när det är mycket som ska fungera tillsammans. Det har blivit några buggrapporter och kommentarer. Det är mitt sätt som användare att ge tillbaka för allt det fina jag får gratis!

Mitt råd är dock att köra stabila 14.04 eller vänta några veckor med 15.04 tills de värsta buggarna är fixade. Kubuntu kan man gott avvakta med en eller två versioner till det finns fler finesser och buggar rättats till. 15.10 blir superbra!

flattr this!

Flattr this!

av Påvel Nicklasson den April 27, 2015 09:50

April 26, 2015

Ubuntu.se

Debian 8 "Jessie" released

After almost 24 months of constant development the Debian project is proud to present its new stable version 8 (code name Jessie), which will be supported for the next 5 years thanks to the combined work of the Debian Security team and of the Debian Long Term Support team.

Jessie ships with a new default init system, systemd. The systemd suite provides many exciting features such as faster boot times, cgroups for services, and the possibility of isolating part of the services. The sysvinit init system is still available in Jessie.

April 26, 2015 17:33

Ubuntu 15.04 Vivid Vervet Released

Finally, at April 23rd 2015, Ubuntu 15.04 Vivid Vervet officially released. Actually, no big changes except systemd is officially implemented in Ubuntu 15.04. We get some new updated applications, a new official web browser by Ubuntu, small Unity improvements, and some others. You will get download links, some reviews, and what to do after install in this article. Enjoy!


Release Date


Here is a table of Ubuntu current releases. You should note that Ubuntu 15.04 released this month and will experience the end of life (no support again) in January 2016. Ubuntu 15.04 is released as regular release, it means it will get official support only for 9 months.

April 26, 2015 17:28

Build Your Own Linux Distro

Do you have a favourite distro that you’ve spent hours customising? Mayank Sharma shows you how you can spin it into a live distro that you can pass to friends, family, or even on to DistroWatch!

There are hundreds of actively maintained Linux distributions. They come in all shapes, sizes and configurations. Yet there’s none like the one you’re currently running on your computer. That’s because you’ve probably customised it to the hilt – you’ve spent numerous hours adding and removing apps and tweaking aspects of the distro to suit your workflow.

Wouldn’t it be great if you could convert your perfectly set up system into a live distro? You could carry it with you on a flash drive or even install it

April 26, 2015 15:23

April 24, 2015

Copyriot

Om bubblan som metafor, i tiden och i rummet – och om inbördeskriget i Sverigedemokraterna

Jag har inte följt valet i Finland. Men jag har noterat att när Finland speglar sig i valresultatet så återkommer ordet “bubbla”.
Det började med att skådespelaren Krista Kosonen förklarade att hon inte känner någon som röstat på Sannfinländarna, eftersom hon lever i sin egen “helsingforska kulturbubbla” där alla röstar rödgrönt.
Ylva Larsdotter krönikerar: “Innerstadsbubblan i Helsingfors börjar bli för trång. Jag vet inte ens om jag längre kan säga att jag bor i ‘riktiga’ Finland.”
Och i dagens Hufvudstadsbladet skriver Li Andersson om det fruktansvärda i “hela idén om att befinna sig i en bubbla av människor som tänker och lever exakt som jag, utan någon uppfattning om hur folk som lever utanför den tänker”.

Samtidigt förstärker pratet om ens egen bubbla just de motsättningar och stereotypier som Sannfinländarna själva strävat efter att skapa, som ofta talat om en rödgrön eller liberal elit som saknar förståelse för ”det vanliga folket”, kombinerat med en väldigt snäv definition av vem som får vara vanligt folk.

Jag funderar vidare på hur bubbelmetaforen används för att beskriva olika obalanser, såväl kulturella som ekonomiska. Hur “bubblan” ömsom skrivs in i tiden, ömsom i rummet. Hur dessa dimensioner hänger samman.

I detta fall åsyftas uppenbarligen en rumslig klyfta mellan storstad och landsbygd. En kulturklyfta som kommer till uttryck i politiska sympatier och som uppenbarligen bottnar i ett djupare, socioekonomiskt isärglidande. När storstadens innerstad benämns som en “kulturbubbla”, säger man samtidigt att det Finland som ligger utanför bubblan faktiskt är det “riktiga” Finland. Det sanna Finland. Sannfinländarnas Finland.

Att tala om bubblor är att tala om sanning.

Sanningens plats i rummet är utanför bubblan. I tidslig mening ligger sanningen både innan och efter bubblan – som för eller senare är dömd att spricka. Är då även de rumsliga bubblorna dömda att spricka?

Tiden och rummet hålls samman av pengar.

Om vi ska prata om rumsliga bubblor, måste vi alltså prata om bostadsmarknaden.

Den finländska bostadsmarknaden har haft stora likheter med den svenska. Priserna har rusat uppåt, om än bara hälften så snabbt som i Sverige. Numera uppges dock att bostadspriserna i Finland åter har vänt neråt, om man ser till hela landet. Men prisutvecklingen är geografiskt ojämn. Det talas fortfarande om en bostadsbubbla i Finlands “tillväxtcentrum”.

I svensk politik diskuteras nu ränteavdrag och amorteringskrav. Uppenbarligen är alla livrädda för att genomföra åtgärder som kan få vår bostadsbubbla ska spricka. Samtidigt finns det en diskussion liknande den i Finland, om hur storstad och innerstad glider i sär, kulturellt och politiskt. Ofta framställs just Södermalm som en kulturell bubbla, som en hemvist för overklighetens folk. Men är då inte detta en följd av bostadsbubblan, som skapat overkliga prisstegringar i Stockholm, inte minst på Södermalm? Invånarnas skuldsättning har skjutit i höjden, utan krav på amortering. Klart att sånt påverkar det kulturella och politiska klimatet. Den ena bubblan leder till den andra.

Men det är bara i ekonomernas grafer som en sprucken bubbla kan likna en återgång till ett normaltillstånd. Om den svenska bostadsbubblan spricker, kommer det inte att upphäva de “kulturbubblor” som skapats i storstäderna. Tvärtom – kanske är det först som klyftorna blir politiska. Ett läge som högerradikala rörelser inte kommer att vara sena att utnyttja. Men det är inte givet på förhand vilka positioner som kommer att intas.

Här finns också en skillnad mellan de högerradikala populistpartierna i Finland och Sverige. Sannfinländarna växte fram ur Landsbygdspartiet och har en mycket starkare identitet som anti-storstads-parti. Liknande attityder finns bland många av Sverigedemokraternas sympatisörer, men partiet har en helt annan bakgrund.
Nu råder fullt inbördeskrig i SD, där de ideologiska skiljelinjerna följer ett geografiskt mönster. Partiets ledarklick kommer från Sydsverige och bars fram genom framgångar på den skånska landsbygden, medan SDU-falangen har sin bas i de välbeställda delarna av Stockholm. (Rent hypotetiskt vore det högintressant att undersöka skillnaden mellan hur sverigedemokraterna i respektive fraktion faktiskt bor och hur deras skuldsättning ser ut.)

Frågan är kanske inte vart Hahne och Kasselstrand tar vägen efter att de har uteslutits ur SD, utan vad de gör när bostadsbubblan spricker. För då står den högerradikala populismen inför ett helt nytt läge.

flattr this!

av rasmus den April 24, 2015 10:57

April 22, 2015

Copyriot

K195: Varför det kan bli lite virrigt när nationalekonomer ska räkna på ekonomisk produktivitet

Låt oss fortsätta rota i frågan om ekonomisk produktivitet. Det verkar ju inte bättre än att produktiviteten accelererar och stagnerar på samma gång, beroende på vilken nationalekonom man frågar. Man kan rentav få intrycket av att nationalekonomerna inte själva vet vad de försöker beräkna.

(När jag i detta inlägg talar om “nationalekonomerna”, syftar jag i första hand på den s.k. neoklassiska skolan, vars premisser sedan länge har styrt den nationalekonomiska vetenskapen. Modeller byggs fortfarande på antaganden om perfekt konkurrens och generell jämvikt, hur många externa faktorer man sedan för in för att korrigera de mest uppenbara tokigheterna.)

Jag är verkligen inte insatt i alla de olika tekniker som används för att räkna samman produktivitetsstatistik. Men det kan räcka att skrapa lite på mätproblemens yta för att vissa mönster ska framträda. Jag tror att dessa mönster pekar på någonting som är större än bara ett vetenskapligt mätproblem. Svårigheterna att mäta produktivitet kan säga någonting om reella kristendenser i själva produktionen.

Väldigt preliminärt vill jag nu kasta fram en skiss över tre begreppspar som nationalekonomin tycks ha svårt att hantera. Om vi däremot utgår från Marx’ ekonomikritik, framstår de som tre olika uttryck för samma sak: kapitalets inre motsägelse.
Oavsett vilket handlar det om tre konkreta frågor med betydelse för varje resonemang som kopplar produktivitet och kris.

I. lokalt / globalt
Nationalekonomerna utgår ständigt från nationen och den nationellt aggregerade statistiken över t.ex. BNP, inflation och produktivitet. Om en teori stämmer på nationell nivå, tar de för givet att den även kommer att stämma på global nivå. Men tänk om detta är ett felslut?
Generellt utgår nationalekonomerna från att ökad produktivitet skapar ekonomisk tillväxt – och att detta samband ska gälla såväl förr som nu och i framtiden. (Just nu kan vi bortse från frågan om de historiska gränserna för vad Marx kallade “relativt mervärde“.)

Det är inga problem att hitta statistik som styrker detta samband på olika lokala nivåer. Om ett företag lyckas höja sin produktivitet i förhållande till konkurrenterna, kommer företaget ha goda förutsättningar att expandera. Om en hel nation lyckas driva upp näringslivets produktivitet, t.ex. genom satsningar på utbildning och infrastruktur, kommer den sannolikt att attrahera mer produktion, vilket resulterar i högre tillväxt. Och att Sverige har “sju förlorade år” sedan 2007, utan tillväxt i BNP per capita, förklaras gärna som en direkt följd att produktiviteten i Sverige uppges ha stått stilla.

Men detta bevisar egentligen bara att hög produktivitet ger fördelar i konkurrensen – på bekostnad av de lågproduktiva konkurrentföretagen och -nationerna. Vad som händer om alla företag och alla nationer höjer sin produktivitet, det är faktiskt en helt annan fråga.

II. produktivt arbete / improduktivt arbete
För de klassiska nationalekonomerna, som Adam Smith, var det självklart att skilja mellan produktivt och improduktivt arbete.
Karl Marx omdefinierade dessa begrepp i sin ekonomikritik. Huruvida ett arbete var produktivt berodde enligt honom inte på arbetets konkreta karaktär, utan på dess abstrakta form. Arbetet är produktivt i den mån det resulterar i mervärde, vilket förutsätter att det utförs i formen av lönearbete och resulterar i varor som går att sälja. Annars är arbetet improduktivt, vilket betyder att det måste finansieras genom en omfördelning av av mervärde från varuproduktionen.

Den neoklassiska nationalekonomin har däremot förkastat själva distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete. I stället förutsätter man att alla verksamheter i någon mening är “produktiva” så länge det finns någon som vill betala för dem. Detta bidrar till att luckra upp gränserna för vad man egentligen vill undersöka. Fördelen är att nationalekonomerna bara har ett begrepp om “produktivitet”, medan ekonomikritikerna faktiskt har två.
När Marx talar om “produktivt arbete”, syftar han alltså på arbetets abstrakta resultat.
När Marx talar om “arbetsproduktivitet”, syftar han däremot på arbetets konkreta resultat.
Och därmed är vi framme vid det tredje motsatsparet:

III. konkret rikedom / abstrakt rikedom
Enligt Marx karakteristeras det kapitalistiska produktionssättet av en motsättning mellan konkret rikedom och abstrakt värde, “stoff” och “form”. Varuproduktionens överordnade syfte kan bara vara att frambringa en profit. Kapitalet är inget annat än värde i rörelse, en abstrakt tillväxt för tillväxtens egen skull. Om tillväxten avstannar blir det kris och särskilt i krishanteringen blir det uppenbart att det är likgiltigt för kapitalet vilka konkreta varor som det rör sig genom.

Nationalekonomerna erkänner däremot ingen inneboende motsättning i ekonomin – allra minst mellan det konkreta och det abstrakta. För dem finns blott olika abstraktionsnivåer i analysen. De tänker sig att all ekonomisk verksamhet syftar till att möta konkreta behov hos människan. Utifrån olika observationer, ska sedan den ekonomiska vetenskapen abstrahera fram de lagar som styr ekonomin. En alldeles grundläggande abstraktion är när människors konkreta behov översätts till den abstrakta kategorin “nytta”. En ökad produktivitet innebär, enligt nationalekonomerna, att man kan få ut mer “nytta” än tidigare, utan att behöva jobba fler timmar. Problemet är bara att inga nationalekonomer någonsin har lyckats mäta “nytta”.

Erik Bengtsson skriver i en forskningsgenomgång:

I några få aktiviteter finns det en enda hyfsat homogen produkt som produceras: då är det okomplicerat att mäta arbetsproduktivitet, som output av denna produkt per arbetad timme/arbetat år. Men i de flesta aktiviteter produceras en rad olika produkter och det är då inte lika enkelt att mäta /…/ Då får man räkna ut en total output utifrån priserna för de olika produkterna.

Om detta skrev signaturen “suitsmeveryfine” för några år sedan i en kommentar:

Sk. fysisk arbetsproduktivitet handlar om hur många fler föremål som kan produceras av en lika stor arbetsinsats. I den borgerliga ekonomin mäter man istället hur mycket mer ”värde” (snarare inkomstjusterade priser) som produceras. Man har dessutom svårt att förstå varför båda dessa mått skiljer sig så fundamentalt åt.

Nationalekonomerna hoppar alltså raskt från det konkreta till det abstrakta; även om de egentligen vill mäta hur mycket som har producerats rent materiellt, accepterar de för enkelhets skull att räkna på siffror över den samlade produktionens pris.
Ändå är de inte helt nöjda. De vill fortfarande tänka att “nyttan” är konkret. Och på det konkreta planet går det inte att förneka att det sker en utveckling. Även om en mobiltelefon år 2015 lika mycket som en mobiltelefon år 1995, kan den onekligen göra mer. Alltså krävs metoder för kvalitetsjustering, där de faktiska priserna räknas om till hypotetiska priser. En sådan metod är hedonisk regression, där man låter statistiker helt subjektivt avgöra hur mycket bättre en viss produktkategori har blivit jämfört med tidigare. Är dagens mobiltelefoner dubbelt så bra som för tjugo år sedan, eller tio gånger så bra? Eller är de rentav 100 gånger bättre, med tanke på att man nu kommer åt hela internet? Någon fattar en beslut om att mobiltelefonerna blivit t.ex. 20 gånger bättre, varpå nationalekonomerna accepterar denna siffra, med alla konsekvenser detta får för produktivitetsstatistiken.

Mot denna bakgrund kan man ha förståelse för att vissa nationalekonomer väljer att komplettera statistiken med en rejäl skopa spekulation. Så gör t.ex. Robert Gordon, vars pessimistiska prognos för produktiviteten i USA vi ska titta på härnäst, som sagt.

Avslutningsvis ännu ett citat från Erik Bengtsson, forskare i ekonomisk historia, som nyligen twittrade:

vi talar ofta löst om “produktivitet” och dess förändringar som om det var något objektivt och enkelt… Det är det inte.
Trodde aldrig jag skulle säga det men postmodernisterna har rätt i att kunskap, inkl produktivitet, är socialt konstruerad… eller som Rodney Edvinsson skriver i sin avhandling om historiska nationalräkenskaper ur marxistiskt persp, nationalräkenskaper konstrueras med syften.

(Sen kan man förstås diskutera om huruvida detta visar på att “postmodernisterna har rätt”. En annan tolkning är att just nationalekonomin är den mest postmoderna av alla vetenskaper, utan att vilja erkänna det. Vilket kan bero på att postmodernismen faktiskt är senkapitalismens kulturella logik.)

flattr this!

av rasmus den April 22, 2015 13:06