December 19, 2014

Wikimedia Sverige

Intervju: Före detta svensk riksdagsledamot lobbar nu för Wikimedia Sverige i Bryssel

Karl Sigfrid

For the English version, see below.

Svenska politikern Karl Sigfrid diskuterar sitt lobbyingarbete för digitala rättigheter och Wikimedia i Europeiska unionen. Sigfrid satt i Riksdagen för Moderaterna mellan 2006 och 2014. Han arbetar nu som volontär för Wikimedia Sverige i Bryssel och koordinerar sitt arbete med kontoret i Stockholm.

Hallå där Karl Sigfrid,

Du är på väg att flytta till Bryssel för att hjälpa till med med Wikimedias lobbyarbete under ett år – och du gör det som voluntär. Vi skulle vilja att du berättar mer om det här!

Fråga: Berätta lite om dig själv. Vem är du?
Svar: Jag har suttit i åtta år som ledamot i riksdagens konstitutionsutskott. Under den tiden har jag insett att nästan alla nya nya frågeställningar som påverkar yttrandefrihet, rätten till privatliv och andra grundläggande rättigheter är kopplade till teknisk innovation och internets utveckling. Därför har det framstått som logiskt att fokusera min tid och energi på digitala rättigheter.

Fråga: Låter jättebra! Vad fick dig att välja att jobba med Wikimedias lobbyingarbete av alla alternativ?
Svar: Jag ser det som en möjlighet att tillbringa ännu mer tid med det jag tycker allra bästa om – att engagera mig i de frågor som avgör hur framtiden kommer att se ut. Fri tillgång till information är kanske det viktigaste inslaget i ett framgångsrikt samhälle. Dessutom är det så att fri tillgång till kunskap innebär en mer jämlik tillgång och nya möjligheter för dem som är utestängda från de traditionella utbildningssystemen.

Fråga: Hur kan Wikimediarörelsen ägna sig åt lobbying samtidigt som Wikipedia gör anspråk på att vara neutralt?
Svar: Vi måste skilja mellan uppslagsverket Wikipedia och organisationen Wikimedia. Att Volvo satsar på att bygga säkra bilar betyder inte att företaget Volvo alltid måste undvika risk. Att informationen i Wikipedia är neutral betyder, på samma sätt, inte att Wikimedia som organisation alltid behöver vara neutral. Wikimedias vision om att var och en ska kunna ta del av världens samlade kunskap är allt annat än neutral. Likaså finns det ingenting neutralt i organisationens uppdrag att verka för spridning av information under öppna licenser.

Med det sagt är det naturligtvis så att allt som en organisation gör associeras med dess tjänster eller produkter, så om saklighet och korrekthet bör vara viktiga värden i allt lobbyingarbete så är de särskilt viktiga för Wikimedia.

Fråga: Vad tänker du fokusera på under dina första månader i Bryssel?
Svar: Min första uppgift blir att upprätta en prioriteringslista. Det finns mängder av EU-regleringar, befintliga såväl som föreslagna, som kan komma att påverka Wikimedia-aktiviteter. Allt från upphovsrättsreform till dataskydd och handelsavtal kan innehålla delar som hjälper eller skadar arbetet med att tillgängliggöra mer information. De här processerna måste prioriteras mellan. Vilka är mest betydelsefulla och vilka har vi möjlighet att styra in rätt riktning? Det är vad jag ska försöka bedöma.

Fråga: Vad tror du bli den mest intressanta utmaningen i arbetet framöver?
Svar: Förmodligen den som jag ännu inte har insett att jag har framför mig. Oavsett vad jag förväntar mig av Bryssel så är jag säker på att det kommer visa sig vara någon helt annat.

Tack så mycket Karl!

/ Intervju av John Andersson, Wikimedia Sverige

English

Karl Sigfrid

Swedish politician Karl Sigfrid discusses his lobbying work for digital rights and Wikimedia in the European Union. Sigfrid was a Member of Parliament (the Riksdag) in Sweden for the Moderate Party from 2006 to 2014. He now works as a volunteer for Wikimedia Sverige in Brussels, in coordination with the office in Stockholm.

Hello Karl Sigfrid,

You are about to move to Brussels to help with Wikimedia Sverige’s lobbying efforts for a year – and you are doing this as a volunteer! We would love to hear a bit more about this.

Q: Tell us a little bit about yourself? Who are you?
A: I have been working in the Committee on the Constitution in the Swedish Parliament for eight years. During this time, I have come to realize that almost all new issues that affect free speech, privacy and other fundamental rights are in one way or another tied to technical innovation and to the development of the Internet. Therefore, it has made sense for me to focus my efforts on digital rights.

Q: Great! What made you decide to work with Wikimedia’s lobbying efforts, out of all things?
A: I view this as an opportunity to spend even more of my time doing what I love – engage in the issues that determine what the future will look like. Free access to information is perhaps the most important element in a successful society. Free access to knowledge also means equal access to knowledge and new opportunities for those who are shut out from the traditional educational systems.

Q: How can the Wikimedia movement engage in lobbying, while Wikipedia claims to be neutral?
A: We have to distinguish between the encyclopedia Wikipedia and the organization Wikimedia. That Volvo’s idea is to build safe cars doesn’t mean that Volvo as a company in every instance has to avoid risk. That the information in Wikipedia is neutral does not, along the same lines, mean that Wikimedia as an organization always must remain neutral. Wikimedia’s vision of a world in which every single human being can freely share in the sum of all knowledge is anything but neutral. Likewise, there is nothing neutral about the organization’s mission to disseminate information under free licenses.
That being said, everything an organization does will be associated with its services or products, so if relevance and correctness should be important values in all lobbying — and they are especially important for Wikimedia.

Q: What are you planning to focus on in Brussels during the first months?
A: My first task will be to establish a priority list. The are plenty of EU regulations, existing ones as well as those in the making, which have the potential to affect Wikimedia’s activities. Everything from copyright reform to data protection and trade agreements can entail regulatory changes that help or hurt the efforts to get more information out there. All these processes must be prioritized. Which of them are the most significant? Which can we steer in the right direction? That’s what I’ll have to determine.

Q: What do you think will be the most interesting challenges with the work ahead?
A: Probably the ones that I haven’t yet realized that I will face. Regardless of what I expect of Brussels, I’m sure that the city will turn out to be something completely different.

Thank you Karl!

/ Interview by John Andersson, Wikimedia Sverige


av John Andersson den December 19, 2014 13:37

Copyriot

Krisen, del 156: Anteckningar om krisen i Ryssland

Uppenbarligen kommer rubelns värdekollaps att få en massa ekonomiska följder på olika håll i världen, typ billigare lax i Sverige. Men inom Ryssland kommer följderna inte bara att bli ekonomiska. En drastisk förändring av växelkurserna betyder alltid en omförhandling av landets förhållande till omvärlden.
För att ta ett marginellt exempel: jag har tidigare nosat om inte den svenska devalveringen i november 1992 bidrog till att stärka en nationalistisk våg i svensk populärmusik under 1993. En av många följder blev ju att utländska skivor blev dyrare, medan svenska skivor blev billigare. Dagens unga ryssar laddar visserligen ner sin musik via ВКонтакте, men importen av vissa materiella varor kommer att minska drastiskt, vilket leder till förändrade levnadsmönster.

Nu inställer sig frågan om vilken mix av konspirationsteorier som Kremls propagandister kommer att föra ut. Vi ser redan hur västvärldens Putin-vänliga konspirationsteoretiker och penningsystemshaverister skriker högt om hur “internationella spekulanter” eller “banksters” målmedvetet skulle ha attackerat Rysslands valuta. Då antyds alltså att dessa spekulanter inte skulle vara ute efter vinst – som “normala” aktörer på en finansmarknad – utan agera som en illvillig sammansvärjning mot Ryssland och dess sunda värderingar. Steget är inte långt till att öppet skylla om “judarna”. Närmsta tiden kommer att utvisa om Kreml väljer att underblåsa den elden.

Under första halvan av 2014 märktes just en sådan tendens i Turkiet, där Tayyip Erdoğan började prata om hur landet attackerades av “räntelobbyn“. Men just denna retorik verkar ha trappats ned, vilket kan sättas i samband med att det ekonomiska trycket mot Turkiet har lättat. Årets sjunkande oljepriser har gynnat länder som Turkiet, men missgynnat Ryssland. (Jag kanske återkommer med en uppställning om hur den globala semiperifering slitits åt olika håll under 2014.)

Åter till Rysslandskrisen, som sammanfattas av Martin Kragh i Dagens industri. (Han har även skrivit en längre analys i Ekonomisk debatt.) Kragh gör bland annat ett intressant påpekade om det historiemedvetandet som aktiveras av rubelns fall:

Tack vare goda statsfinanser (låg statsskuld och valutareserver) kunde Ryssland vädra 2009 års finanskris med relativt lugn, något som blir svårare att återupprepa nu. I en situation med permanent eller långvarigt låga oljepriser förändras förutsättningarna i dessa länder för politisk stabilitet.

För de flesta ryssar är det inte 2009, utan finanskrisen 1998, som är den viktiga referenspunkten. 1998 utlöstes en rysk finanskris av kombinationen hög statsskuld och privat upplåning, en kombination som blev ohållbar när kreditflödet stannade av.

Riskerna föreligger nu snarare i den privata sektorn. Landets banker och företag är på grund av sanktionerna sedan mitten av juli utestängda från internationella kapitalmarknader, och beroende av statligt stöd för att återfinansiera sin utländska skuldsättning om totalt cirka 600 miljarder dollar.

Jag tänker att Rysslands ekonomiska kris kan begripas på tre olika som alla är lika korrekta. Frågan är väl snarast hur man lyckas tänka dem samtidigt:

1. Den nationalekonomiska nivån: Rysslands problem förklaras som resultat av “de tendenser mot stagnation, som landet uppvisat sedan 2009″, som sedan påskyndats genom annekteringen av Krim och de utländska sanktionerna.

2. Oljepriset står här för en mellannivå, vars tyngd är svår att överskatta:

Den centrala drivkraften bakom rubelns dramatiska fall är det inverterade förhållandet mellan rubeln och oljepriset. Den amerikanska energirevolutionen, där landet genom ny teknologi ökat utbudet av skifferolja, och den svagare tillväxten i EU, Kina och Japan, har i december lett till oljepriser under 60 dollar per fat (ned från över 110 dollar i början av året). /…/
Rysslands makroekonomiska stabilitet är i likhet med andra oljeexportörer som Venezuela, Iran och Nigeria beroende av ett oljepris kring 100 dollar per fat eller högre.

3. Den globala nivån tenderar däremot att saknas i de nationalekonomiska förklaringarna till vad som händer i Ryssland. Vad som skulle behövas, tänker jag, är ett samlat grepp om de parallella tendenserna till inflation och deflation i olika delar av världsekonomin.
Detta kan inte reduceras till en fråga om oljepriser. Snarare handlar det om att finanskrisen som bröt ut 2008 inte på långa vägar blivit “löst” – i stället ser vi hur de olika formerna av krishantering underminerar pengarnas stabilitet utifrån ett skiftande geografiskt mönster.
Under 2014 har det funnits en genomgående inflationstendens i världsekonomins semiperiferi (“emerging markets”), som efter hand har förstärkts hos de oljeexporterande länderna (t.ex. Ryssland, Venezuela, Iran) men försvagats i de oljeimporterande länderna (t.ex. Turkiet, Indien).

flattr this!

av rasmus den December 19, 2014 10:52

December 18, 2014

Copyriot

Ett par skäl till att tidskrifter fortfarande utges på papper

Här har redan postats en rad inlägg om kulturtidskrifterna, men det handlar inte bara om att protestera mot politikers beslut att strypa stödet, utan om att nysta i debattens lösa trådar. Vi får se om det ges ytterligare material under eftermiddagens riksdagsdebatt.

Hittills har allianspolitikerna bara levererat ett skäl till att strypa tidskriftsstödet och det är inte att de har något emot innehållet i t.ex. Bang eller Judisk krönika. Inte heller har de fört en principiell argumentation mot kulturstöd – en massa andra stödformer lämnas trots allt orörda. Allianspolitikernas enda argument hittills har handlat om digitalisering. Att kulturtidskrifterna nog kan klara sig utan stöd om de, över en natt, överger pappret till förmån för nätet:

Utskottet vill peka på den möjlighet till ökad tillgänglighet och därmed bättre möjlighet att nå fler läsare samt till minskade kostnader, bl.a. för distribution, som elektroniskt utgivna tidskrifter innebär.

Jag skriver i dagens Expressen om varför digitalisering inte är någon universallösning för tidskrifter. Skälen är i grunden två:

  1. En nättidskrift har andra egenskaper än en papperstidskrift. Bland annat är den inte beständig på samma självklara sätt. Men om en kulturtidskrift håller en sådan kvalitet att den förtjänar statligt stöd, då förtjänar den nog även att förbli tillgänglig för läsning även i framtiden.
  2. Att överge pappersutgåvan innebär visst en besparing på porto- och tryckkostnader, men samtidigt förlorar man intäkter från prenumerationer och lösnummerförsäljning. Att försöka ta betalt för en nätupplaga resulterar sällan i några nämnvärda intäkter, däremot i inskränkt tillgänglighet.

Den andra, ekonomiska aspekten leder i sin tur vidare till frågan om “ett Spotify för tidskrifter”, alltså en jättelik buffé där ett företag tar betalt för abonnemang. Eftersom det har funkat hyfsat för skivbolag i Sverige framhålls det nu ofta som en självklar lösning för alla andra medieformer. Vilket är idioti. Min artikel tar i korthet även upp detta, men den saken tänkte jag utveckla vidare i en kommande bloggpost.

flattr this!

av rasmus den December 18, 2014 09:45

Wikimedia Sverige

Västerås på cykel

Utanför Västerås slott

Arild Vågen utanför Västerås slott. Foto: Einar Spetz. Licens: CC BY-SA 4.0

Vi, Einar Spetz och Arild Vågen, har ett par gånger om året gjort dagsutflykter till olika städer för att på cykel och med kameran i högsta hugg dokumentera byggnadsminnen och annan bebyggelse. Bilderna laddar vi förstås upp med en fri licens på Wikimedia Commons, en av världens största fria mediedatabaser. Förhoppningen är att bilderna ska komma till användning i några av Wikipedias många artiklar. Hösten 2013 var vi i Gävle och i somras besökte vi Örebro. Konceptet har visat sig effektivt och roligt. Samtidigt som vi bidrar med bilder till Commons, får vi se nya städer och lära oss nya saker. Konceptet är ofta beroende av möjligheten att hyra cyklar på plats eftersom det i Sverige synes vara mer undantag än regel att kunna ta med egen cykel på resa. På SJ:s fjärrtåg är det nobben direkt, däremot får cykel medfölja på SL:s lokaltåg samt, i mån av plats, på de föredömliga X-tågen (Gävleborgstrafiken) samt Upptåget (lokaltåg i Uppsala län+Sala). Det är möjligt att även andra utförare redan tillåter cykel ombord. Det kunde det gärna finnas fler.

Förberedelser

Vi hade förberett oss genom att kartlägga stadens byggnadsminnen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Enligt principer liknande dem för stadsorientering, ritade vi in de över etthundra fotoobjekten på en karta. Det låter kanske mycket, men då begränsade vi oss ändå till objekt i stadskärnan samt området Kopparlunden. Vi gjorde ingen åtskillnad mellan objekt som har respektive eventuellt saknar lagskydd, mest därför detta kan komma att ändras med tiden. Med i bagaget hade Arild ett kamerahus (Nikon D600) och gps lånad ur föreningens teknikpool. Einar använde egen kamera, Canon EOS 650D.

Turbinhuset vid Svartån som visade sig innehålla nyckel till Västerås 1900-talshistoria. Foto: Arild Vågen. Licens: CC BY-SA 4.0

Genomförande

Lördag 13 september ankom vi till Västerås med morgontåget. Det var en dag med ihållande vackert väder och grejer på gång: valrörelsens sista dag och kappseglingar på Mälarens vatten mellan hamnen och Hästholmarna. I god tid före öppnandet var vi på plats vid gästhamnens cykeluthyrning. Vi valde mellan olika cykelmodeller och lite senare trampade vi ut i staden, uppströms flödet Svartån, först till Västerås slott med kringliggande byggnader, bland annat Turbinhuset, Västerås första industriella strömkälla, som inte är byggnadsminne, men väl arbetslivsmuseum. Efter Slottsbron fotograferades stadshuset och därefter Sundinska huset med flera byggnader invid Storbron. Utsikten norrut från Storbron hör till de mest avfotograferade motiven i Västerås. Vi följde därefter Svartån till upp till Falkenbergska kvarnen, varifrån vi vände söderut och tog oss via Apotekarbron till området kring Västerås domkyrka. I området ligger minst 15 byggnadsminnen, kyrkliga och världsliga. Här återfinnas bland annat Lektorsgården, Domkapitelhuset, Televerkets hus, Stadshotellet, Sotarns hus samt Proban 7, en fastighet som ensam härbärgerar åtminstone sju byggnader uppförda i RAÄ:s register. Dessa fotograferades samt en del av interiörerna i domkyrkan liksom det närbelägna stadsbiblioteket vilket inte är byggnadsminne, men väl en arkitektonisk pärla. Därifrån fortsatte vi österut, i riktning Kopparlunden, via bland annat Östra kapellet samt de för 1910-talet karaktäristiska bostadshusen Ivar, Josef och Kåre. De närmare 50 registrerade byggnaderna i området Kopparlunden utgörs av lämningar från Svenska Metallverkens storhetstid. Ännu idag är fortfarande många av huskropparna, så gott som alla uppförda i tegelsten, intakta, men nutida verksamhet har flyttat in i de forna industrilokalerna: Lajvverkstan och innebandybutiken Assist exempelvis.

Svenska Metallverkens övergivna huvudkontor. En gång i tiden ett av Sveriges ledande företag. Foto: Arild Vågen. Licens: CC BY-SA 4.0

Ett stycke söderut återfinns de storskaliga den storslagna Arvidverkstaden, som nuförtiden inrymmer tågtillverkaren Bombardiers svenska huvudkontor. Via Karlsgatan med bland annat det tornprydda Ottarkontoret tog vi oss över järnvägen och Kungsängsgatan till silobyggnaderna och de många objekten i ångkraftverksområdet, där vi återhämtade oss i det nyinrättade badhuset Kokpunktens café. Därefter cyklade vi sydöst längs vattenbrynet mot Notudden och Framnäs för fotografering av ytterligare industrilokaler samt till slut Viksängskyrkan, cykelturens sista anhalt.

Resultat

Totalt laddade vi upp över 190 fria bilder till Wikimedia Commons. Alla bilder finns samlade i en kategori här. Bland husen som fotograferades fanns över 40 olika objekt från bebyggelseregistret. Vi passade förstås också på att fotografera övriga intressanta byggnader och miljöer i Västerås. Projektet finansierade av Wikimedia Sverige genom föreningens system för minibidrag till volontärer.


av Arild Vågen den December 18, 2014 09:05

December 17, 2014

Copyriot

Varför drivs tidskriftsslakten igenom så plötsligt? Tre alternativa förklaringar

Varje kultursida med självaktning har redan spekulerat om de möjliga motivet för allianspartierna att så plötsligt driva igenom en strypning av statsstödet till kulturtidskrifterna. Jag tror det är värt att hålla kvar vid den frågan – alldeles oavsett tidskrifternas framtid. Beslutet kan vara en nyckel till att förstå det politiska läget i Sverige.

Ett år efter att samma allianspartier hade lagt fram en proposition där samma stöd framhölls som synnerligen angeläget. En månad efter att samma politiker protesterade vilt mot planerna på att lägga ned Medelhavsinstituten, eftersom nedläggningen inte hade utretts, vill de i stor skala lägga ner kulturtidskrifter – utan att utreda saken.
För ett år sedan ville Sverigedemokraterna halvera stödet till kulturtidskrifter, nu vill Sverigedemokraterna avskaffa det helt – och allianspartierna väljer att triangulera in sig mellan dessa båda positioner: en nedskärning med 75 %.

Låt det stå klart: “nyliberalismen” är inte en tillräcklig förklaring till allianspartiernas agerande i riksdagens kulturutskott.

Om dessa allianspolitiker hade varit dogmatiska nyliberaler, hade de för det första inte behållt 25 % av stödet och de hade inte förklarat det hela som en svår prioritering mellan behjärtansvärda ändamål. För det andra finns det inget nyliberalt som säger att nedskärningen skulle ske just här medan andra budgetposter på kulturområdet förblev orörda. Vissa fick rentav ökat bidrag: av de 15 miljoner som tas från kulturtidskrifterna går 14 miljoner till att öka bidragen till religiösa samfund. Dessa prioriteringar måste förklaras av något annat än nyliberal ideologi.

Johan Berggren, redaktör på Ordfront magasin, presenterar de tre möjliga förklaringarna (som jag här ställer i en annan ordning):

”Hoppsan”
Denna budget gjordes med vänsterhanden utan varken Reinfeldt eller Borg, mest för att vara säga emot den S-budget man trodde skulle gå igenom. Så kom järnrörsgubben i lådan SD och knasade till det hela. Och Sverige får lida under en hejsan-hoppsan-budget.

”Opposition till varje pris”
Underminera S+MP-regeringen. Alice Bah Kuhnke, som uttalar sig kritiskt mot den Bill-ledda tidskriftsslakten, har haft det blåsigt som nybliven kulturminister. Vill Alliansen fälla en minister och på så vis ge ytterligare bad-will åt en regering man motarbetar med alla medel?

”Titta killar, vi hatar också kulturmarxister”.
En utsträckt hand under bordet till Kent, Björn, Mattias och de andra överlevande (inte Jimmie som åkt ut … ) i ”Big Brun Brother”-partiet SD. Om det är något SD tycker sämre om än ”ickesvenskar” så är det ”förrädarsvenskar.” ”Kulturmarxister” och ”kosmopoliter” som tar in och gillar ”utländsk” kultur, diskuterar akademiska och ”fosterlandsförrädiska” saker som genus, rättvisa, solidaritet, eller bara litteratur. Genom att i stort sett slopa tidskriftsstödet utdelas en rak höger rätt i ”kulturmarxisternas” solar plexus, effektivare än en bomb på Mariatorget (där bor mest moderater ändå nuförtiden.)

Med andra ord: okunskap, taktik eller strategi. Det är de tre möjligheterna.

Till att börja med ville många tro att det rörde sig om okunskap. Att politikerna i kulturutskottet helt enkelt inte fattade konsekvensen av sit planerade beslut. Teorin stärktes av att Per Bill (M) i måndags antydde, om än i vaga termer, att man kanske kunde ändra sig. Men så beslöt de ändå på tisdagen att beslutet skulle stå fast. Vägran att debattera motiven kvarstår.

Jag tror att vi måste avskriva okunskap som motiv. Detta är inget “hoppsan”-beslut, även om de kanske vill få det att framstå så.

Alltså återstår den kortsiktiga taktiken (att sabotera för regeringen) och den långsiktiga strategin (att eliminera en obekväm del av svensk offentlighet).

Jag lutar allt mer åt den senare förklaringen. Riksdagens kulturutskott som platsen för en högerpopulistisk framryckning. Allianspartierna överger den kulturpolitik som de tidigare drivit och övertar Sverigedemokraternas linje på just den utgiftspost där man vet att man kan iscensätta en motsättning mellan “folket” och “eliten”. Även om det inte är “en utsträckt hand under bordet”, ser det ut som en provraket och ett försök att vinna tillbaka de väljare som man har förlorat till SD. Det senare kommer väl att gå ungefär lika bra som det gick i Danmark. Men det är ändå bekvämt för allianspartierna att släppa loss en debatt som kretsar kring “kultureliten”. Då slipper de prata om hur deras budget subventionerar den ekonomiska eliten.

flattr this!

av rasmus den December 17, 2014 15:18

Beviset för att Per Bill visst har kulturella meriter

Nu florerar alla möjliga påståenden om kulturutskottets ordförande Per Bill (M), “decenniets kulturrookie“. Exempelvis twittrar Sven-Eric Liedman:

Per Bill har veterligen inga andra kulturella meriter än som vinprovare. Men han ser sig kompetent nog att mörda Sveriges kulturtidskrifter.

Vad gäller vinprovningen, är den enligt egen utsago ett avslutat kapitel. Efter sin lilla fadäs för tio år sedan förklarade Per Bill i Aftonbladet:
– Jag tar time-out från politiken. Och jag ska inte dricka något vin mer.

Efter en månad var han tillbaka i politiken och snart började han åter att skriva om viner. Men att han skriver om viner betyder faktiskt inte att han har druckit dem!

Vad sedan gäller kulturverksamhet, så har Per Bill trots allt en föga känd merit:

Här ser vi DJ Billen i en annons för kassettband från 1981 (införd i Rateko 7–8/81). Tillsammans med sina manliga discjockeykollegor manifesterar han vad det innebär att vara kulturentreprenör.

Nu hoppas jag bara att någon har sparat ett mixtape med DJ Billen. Jag lovar att betala bra (men bara för kassettband av märket Fuji FX-1).

flattr this!

av rasmus den December 17, 2014 11:53

Ubuntu.se

Debian vs Ubuntu: How Far Has Ubuntu Come in 10 Years?

Ubuntu recently released 14.10 “Utopic Unicorn”, which coincides with the fact that Ubuntu is now 10 years old! The king of Linux distributions has come a long way since its inception in 2004, so it’s a good idea to go down memory lane and take a look at the journey it has gone through so far. We’ll also take a look at how it has developed differently to Debian, the distribution upon which it is based.
If you’re more interested in the practical differences to help you choose which distribution to use, check out this comparison.

The Beginning

December 17, 2014 09:52

Nicklas Lundblad

“Social sensing” – from Internet of Things to Sensing Internet

Now and then an analogy pops up that really resonates with me, and seems to nicely provide a way to sum up a set of disconnected trends and technological steps in a generative way; an analogy that both helps make sense of and explore these trends in a good way. The latest example of this is the concept of “social sensing”. If social media is media built in and consumed in collaboration, social sensing is essentially the use of technologies of different kinds to add a social or societal sense for what is happening, a kind of collaborative (perhaps collective) sixth sense. In an exciting new paper, “Information Diffusion in Social Sensing” by Vikram Krishnamurthy and William Hoiles, some of this is laid out – enough to really get your own imagination going – and explored. Here is the abstract:

Statistical inference using social sensors is an area that has witnessed remarkable progress in the last decade. It is relevant in a variety of applications including localizing events for targeted advertising, marketing, localization of natural disasters and predicting sentiment of investors in financial markets. This paper presents a tutorial description of three important aspects of sensing-based information diffusion in social networks from a communications/signal processing perspective. First, diffusion models for information exchange in large scale social networks together with social sensing via social media networks such as Twitter is considered. Second, Bayesian social learning models in online reputation systems are presented. Finally, the principle of revealed preferences arising in micro-economics theory is used to parse datasets to determine if social sensors are utility maximizers and then determine their utility functions. All three topics are explained in the context of actual experimental datasets from health networks, social media and psychological experiments. Also, algorithms are given that exploit the above models to infer underlying events based on social sensing. The overview, insights, models and algorithms presented in this paper stem from recent developments in computer-science, economics, psychology and electrical engineering.

Where we previously have been thinking and speaking about an Internet of Things, the perhaps more interesting trend is what is happening with these things, that they are becoming sensors, they are building out a sensorial dimension of the Internet. Now, there are a series of interesting questions that we can ask now:

  1. What is the most optimal size of such sensing networks? If we think about clustering sensor data in different ways, what is the most efficient, coherent understanding we can gain through them? I think this could be a size thing, and I would suggest, tentatively, that maybe the city is the optimal sense network (this dovetails with another hypothesis I have been thinking about, and that is that the optimal size of an AI would be a city for social, technical, logical and semantic reasons – more about that in another post).
  2. Some of what is called social sensing is inferences through data streams — this network intuition that we are building may well quickly become very complex, and just as really intuition be difficult to reverse engineer and understand in detail – so how do we develop methods to understand what social intuitions we should trust?
  3. Should we actively be designing new social senses? Maybe that is key to understanding some problems we need to understand better? In Bosnia-Herzegovina there are sensor based pollution tracking systems that can be used to understand the flow of pollutant release into the environment – can we imagine other areas where social senses can be helpful?

Many other questions here as well, of course, but I believe “social sensing” provides us with a very interesting and generative analogy for exploring where we go next.

av nicklas den December 17, 2014 09:22

December 16, 2014

Copyriot

Inget är så kulturfientligt som att hylla Kulturen

Jag ska utan omsvep erkänna att jag är bestört över hur målmedvetet allianspartierna går vidare i att driva igenom sin nedskärning som är marginell i budgetsammanhanget men kommer att leda till slakt av en mängd kulturtidskrifter. Men trots min bestörtning har jag väldigt svårt för den kultursidesretorik som talar om en “krigsförklaring mot kulturen“.

Tidskriftsstödet har alltid motiverats i termer av av “en mångfald av röster“, “en kulturellt värdefull mångfald“. Det är ett rimligt motiv (som inte står i motsättning till höga krav på kvalitet). Men så fort stödet hotas, höjs röster som manar oss att sluta upp till försvar av Kulturen. Plötsligt har mångfalden ersatts av ett begrepp i bestämd form singularis. Som om de hundra tidskrifterna inte drog åt olika håll, utan hade en gemensam målsättning.

(Det är långt ifrån alla röster som använder denna retorik. De flesta som försvarar kulturtidskrifternas existens talar fortfarande i mångfaldstermerna, dessbättre.)

På samma sätt kan jag känna visst illamående av fraser som denna: “vi måste värna våra kulturtidskrifter“. Vad är detta för “vi” som hävdar äganderätt till hela det breda tidskriftsknippet? En sådan identitet ter sig synnerligen suspekt.

Att försvara tidskriftsstödet i namn av Kulturen innebär inte bara att man smyger in ett ideal av att kulturell verksamhet ska stå över alla konflikter. Det är också ett helt tandlöst försvar, eftersom kulturbegreppet kan tänjas nästan hur långt som helst.
Kulturutskottets alliansmajoritet hävdar ju på allvar att de ger mer pengar till kulturen, eftersom de vill subventionera anställningar av ungdomar. De föredrar då att tala om “kulturen i vid bemärkelse inklusive kreativa och kulturella näringar”. Med andra ord: campingplatser och konferensanläggningar hör också till Kulturen, så om dessa skulle får 150 miljoner mer medan kulturtidskrifterna får 15 miljoner mindre så är det en nettovinst för Kulturen, ur byråkratisk synvinkel.

I stället för att prata om Kulturen, borde vi nog prata om hur många meter motorväg man får för en kulturtidskrift. Och omvänt.

När jag gör en snabb överslagsräkning på kostnaderna för Förbifart Stockholm, kommer jag fram till att det årliga stödet till en genomsnittlig kulturtidskrift räcker till cirka en decimeter motorväg.

flattr this!

av rasmus den December 16, 2014 22:40

December 15, 2014

Nicklas Lundblad

Reading with a pen in hand & the marginalia challenge

In this excellent little post the importance of reading with pen in hand is so well explored and stated that it is hard to do better. I can only agree — if there is anything that really has made a difference in my reading it is this one piece of advice: always read with a pen:

And always make three or four comments on every page, at least one critical, even aggressive. Put a question mark by everything you find suspect. Underline anything you really appreciate. Feel free to write “splendid,” but also, “I don’t believe a word of it.” And even “bullshit.”

I have made a lot of such comments through the years. It is about active reading as pointed out in both this article and this one.

The argument can be made, I think, that the marginalia thus produced is really much better than any diary or journal in reflecting who you were at the time of reading, what you thought and what you did – or did not – understand. I think that e-books will only take off for me when they have a solution to the marginalia challenge: how to enable as quick and integrated note taking in the margin as I can have with pen and book.

av nicklas den December 15, 2014 08:38

December 12, 2014

Copyriot

Kunde inte Förläggareföreningen ha visat lite solidaritet med kulturtidskrifterna?

Riksdagens högermajoritet har alltså beslutat att strypa bidragen till kulturtidskrifter

: en plötslig sänkning från 19 miljoner till 4 miljoner kommer att tvinga en lång rad tidskrifter till nedläggning.

Beslutet fattades i två led. Första ledet var när allianspartiernas budget klubbades med hjälp av Sverigedemokraterna. Budgeten föreskriver en nedskärning om 15 miljoner kronor inom utgiftsområdet “Bidrag till litteratur och kulturtidskrifter”. Prioriteringen inom detta utgiftsområde blev sedan, i andra ledet, en fråga för riksdagens kulturutskott.

Således fanns efter budgetbeslutet tre alternativ att välja mellan:
A) Lägg hela nedskärningen på litteraturstödet.
B) Fördela nedskärningen så att både litteraturen och kulturtidskrifterna får bära en del av bördan.
C) Lägg hela nedskärningen på kulturtidskriftsstödet.

Förläggareföreningen valde i detta läge att ta strid för sitt snäva egenintresse. Dess direktör Kristina Ahlinder uppvaktade kulturutskottet för att tala om hur viktigt litteraturstödet är. Men att argumentera för ett bibehållet litteraturstöd var – utifrån de givna förutsättningarna, alltså det fattade budgetbeslutet – detsamma som att argumentera för en strypning av kulturtidskrifterna.

Förläggareföreningens agerande förefaller djupt osolidariskt. De fick sin vilja igenom. Kulturutskottet följde Kristina Ahlinders uppmaning och lät litteraturstödet förbli orubbad – med andra ord, de valde att kasta hela nedskärningen på kulturtidskrifterna. Och där handlar det om liv och död på ett helt annat sätt än i förlagsvärlden. Litteraturstödet är viktigt för att hålla uppe en kvalitetsutgivning av böcker, men ett sänkt litteraturstöd skulle inte innebära att litterära institutioner lades ned. Just detta blir dock följden av ett strypt stöd till kulturtidskrifterna, inklusive tunga litteraturtidskrifter. I förlängningen slår tidskriftsdöden givetvis tillbaka även mot de förlag som sysslar med kvalitetslitteratur, men det verkar Förläggareföreningen skita i.

Visst hade Förläggareföreningen kunnat argumentera mer solidariskt. De hade exempelvis kunnat gå samman med Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter och bilda opinion mot den nedskärning som hotade dem bägge. Sikta på en större kaka i en eventuell ändringsbudget nästa år, i stället för att hävda sin rätt att själva stå skadeslösa när kakan krymper.

Kanske har jag missat någon detalj här, men som saken ser ut har Förläggareföreningens betett sig skamligt.

flattr this!

av rasmus den December 12, 2014 21:04

Stödet till kulturtidskrifter riskerar att försvinna nästan helt

Om kulturpolitik diskuterades inför riksdagens budgetbeslut, handlade det mest om den ganska oviktiga frågan om fri entré på muséer. Först efteråt blev det allmänt känt att vad som bland annat hade beslutats med hjälp av SD: en ganska brutal nedskärning på kulturområdet, minus 365 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag, men en kraftig sänkning även jämfört med den tidigare alliansregeringens kulturbudget,

Moderaternas kulturpolitiska talesperson Per Bill – en gång känd som discjockey under namnet “DJ Billen” – menar ändå att “kultursektorn tjänar på alliansens budget”. Detta eftersom “många kulturställen” har anställda som är 26 år och nu får fortsatt subventionerad arbetsgivaravgift.

Budgetbeslutet innebar bland annat att det statliga stödet till litteratur och kulturtidskrifter skulle skäras ned med 15 miljoner kronor – samtidigt som allianspartierna (med SD) valde att öka stödet till trossamfund med 14 miljoner kronor, jämfört med vad regeringens föreslagit.

“Vår prioritering ligger inte på intellektuella vuxnas läsande”, förklarade Billen.

Under hans ledning ska nu riksdagens kulturutskott bestämma mer exakt hur nedskärningarna ska göras. Förläggareföreningen fruktade sänkt litteraturstöd och har bearbetat kulturutskottet – med framgång, kan man säga: den verkliga slakten kommer ske bland tidskrifterna.

Stödet till kulturtidskrifter ska alltså nästa år sänkas med 15 miljoner. Det innebär 75 % sänkning av bidragen. Om detta inte ändras, kommer det verkligen bli fråga om en slakt. Många av de tidskrifter som får stöd är helt beroende av dessa statliga pengar. De drivs av ideella krafter och har definitivt inget att vinna på subventionerade arbetsgivaravgifter.

Utan stödet är det stor risk att många av landets kulturtidskrifter får lägga ner sin verksamhet. I förlängningen skulle detta innebära en kraftig försvagning av landets kultur och idédebatt. I dessa dagar när dagstidsningarnas kultursidor blir färre och färre bordet stödet snarare stärkas.

Ja, jag kan kallas part i målet: jag sitter numera i Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskrifter som föreslår hur stödet ska fördelas. Förra månaden ägnade vi tre mötesdagar åt att gå igenom vilka som vi ansåg kunde förtjäna en höjning och vilka som kunde få sänkt stöd. Nu verkar det i stället bli en sänkning för samtliga.

Om inte budgeten ändras efter extravalet kan det bli fråga om massdöd av svenska tidskrifter. Men det var kanske ingen beklaglig sidoeffekt, utan själva syftet med budgetbeslutet – vad vet jag?

flattr this!

av rasmus den December 12, 2014 15:22

December 11, 2014

Nicklas Lundblad

Law and Time II: The arc of regulation bends towards incumbency?

A note on a few thoughts today: One way of studying law in time is to figure out if there are natural or recurring patterns in the way legislation develops, thinking about legislation very much like a form of biological organism. Let us start with the large, and naturally ill-defined questions:

I) Does legislation naturally evolve in any specific fashion if left completely to its own devices? Are there intrinsically motivated convergences in the way legislation develops over time? For example: would it be correct to state that the arc of regulation bends towards incumbencies?

II) Can we say something about the evolution of complexity in legal systems over time? Is Swedish law today less or more complex than it was 150 years ago? How would we measure legal system complexity?

III) Is legal change continuous or discrete — if we look at laws over time do they change by shifting punctuated equilibria or through slow, gradual shifts? (A thought: why should legal systems evolve different from any other systems? And if the follow a standard evolutionary path – does that then mean that we should see punctuated equilibria)

IV) If we use an evolutionary analogy: how much of legal change is drift and how much is legislation? Can we describe and quantify selection pressures and mutations?

Devising methods and models for answering these questions is not easy, but I do not think it needs to be impossible either.

av nicklas den December 11, 2014 10:03

December 10, 2014

Copyriot

Tankar om internetstatistiken, IV: Vad menas med “e-handel”?

Efter att ha kastat några blickar i rapporten “Svenskarna och internet 2014“, vill jag bara posta ett par funderingar kring vad statistiken egentligen säger. Förra året luftade jag här vissa tveksamheter kring begreppen som används: studien förutsätter en skillnad mellan “traditionella medier” och “internet”, men det är inte självklart i vilket fall man hamnar när man läser nyheterna på en skärm. Jonas Andersson Schwarz går vidare på detta spår i sin läsning av årets statistik:

”Internet” är en överkategori. Rent tekniskt är det infrastrukturen genom vilka en rad andra medier kanaliseras eller orkestreras. Rent upplevelsemässigt kan ”Internet” dessutom upplevas högst olika av olika individer och i olika situationer.
Att år 2014 fråga någon ”använde du Internet igår?” är alltså lite som att år 1964 ha frågat ”använde du dig av radiovågor igår?”

Internetstatistiken ställer samma frågor år efter år, för att kunna visa på förändring över tid. Men i många fall leder den mediehistoriska utvecklingen till att frågorna i sig uppfattas på annat sätt än tidigare. Då är det inte självklart vad svaren egentligen säger.

Jag tänker bl.a. på kapitlet om e-handel i årets rapport. Där presenteras bland annat siffran över hur manga som “någon gång köper och betalar för varor eller tjänster via internet”. Jag är inte säker på att alla tillfrågade uppfattar en sådan fråga på samma sätt.

Så kallad “e-handel” kan ju delas upp i tre olika transaktioner: köp, betalning och leverans. Internet kan användas för ett eller flera av leden.
1) Man kan leta upp en vara på nätet som man beställer för att hämta ut i butik, eller få hemskickad på faktura.
2) Man kan också köpa saker på kredit i en butik, för att senare erlägga betalning som görs via en internetbank.
3) Slutligen har vi konsumtionen av digitala tjänster, exempelvis abonnemang på Spotify – men inte ens då är det självklart att köpet och betalningen görs via nätet. Spotify-abonnemang säljs över disk i matbutiker och är dessutom ofta inbakade i helt andra abonnemang eller kreditupplägg, knutna till försäljningen av mobiltelefoner.

Så vad är e-handel?

Om man tolkar frågeställningen på vidast tänkbara sätt, omfattar “e-handel” samtliga utbyten av varor/tjänster där internet har använts i något led. Då skulle t.ex. prostitution räknas som e-handel om sexköparen har kommit över ett telefonnummer till sexsäljaren via ett nätforum.
Eller om man (mot förmodan) skulle hitta en hyresbostad via nätet – är detta då ett exempel på “e-handel”, och fortsätter man att e-handla varje gång man betalar sin hyra?

För att krångla till saken ytterligare kan vi fundera på alla de transaktioner där det inte ens utbyts några pengar. Tänk bara på allt som bortskänkes på Blocket, eller på de Facebookgrupper där folk i ett bostadsområde säljer, skänker och byter begagnade prylar med varandra. Räknas sådant som e-handel? Tyvärr sägs ingenting om detta i “Svenskarna och internet 2014″.

flattr this!

av rasmus den December 10, 2014 20:50

Ubuntu.se

Fedora 21 Release Review: An Impressive Developer Workstation

Fedora is among the most respected Linux-based distributions. Known as a bleeding edge operating system it offers the latest technologies at the earliest stages. It’s also known for working with upstream projects instead of patching things downstream.

Fedora displays both qualities due to the fact that Fedora/Red Hat developers are among the leading contributors to many major open source projects, including the Linux kernel; they work for everyone and not just for their own distribution.

Fedora 21 has just been released and I have been playing with the beta for a while. There are now three editions of Fedora: server, workstation and cloud. Since I am using it for my desktop I downloaded and installed

December 10, 2014 17:33

Copyriot

Är S socialdemokrater? Är FP liberaler? Är SD fascister? Har påven en lustig hatt?

Hur man besvarar frågorna i rubriken är inte avgörande för analysen av det rådande politiska läget i Sverige.

Inte heller kan man förvänta sig att alla seriösa samhällsforskare ska besvara dessa på samma sätt. En forskare kan analysera folkpartiet som ett liberalt parti, samtidigt som en annan forskare gör en analytisk poäng av att folkpartiet har övergett liberalismen.

Delvis handlar detta om skiljaktiga definitioner av begrepp som “socialdemokrati”, “liberalism”, “fascism” och “lustig hatt”. Inom human- och samhällsvetenskaperna är det helt normalt att ett begrepp kan ha flera alternativa definitioner, medan det pågår en vetenskaplig debatt om de olika definitionernas för- och nackdelar. Detta betyder inte att man kan tänja begrepp hur som helst. Till exempel finns det ingen vetenskaplig grund för att hävda att Socialdemokraterna skulle vara ett fascistiskt parti, eller att Sverigedemokraterna skulle vara en lustig hatt.

Nu hävdade statsministern att Sverigedemokraterna är “ett nyfascistiskt enfrågeparti“. Etiketten tycks mig motsägelsefull. Om ett parti kan stämplas som fascistiskt, är det per definition inte ett enfrågeparti. Men debatten som väcktes handlar inte om detta, utan om huruvida det är rimligt att beteckna Sverigedemokraterna som ett nyfascistiskt parti. Delvis är detta, som sagt, en fråga om hur man definierar fascism eller nyfascism. Men bara delvis.

På ett än mer grundläggande plan är detta en fråga om vad det innebär att ett parti “är” något. Ett parti är ju sällan en monolit, eller ens en organisation. Vanligtvis består partier av en mängd lokalavdelningar, samt en nationell ledning. De har passiva och aktiva medlemmar, förtroendevalda och parlamentariker. Allt detta hålls samman inte bara av stadgemässiga beslut, utan även av olika formella och informella kommunikationsmedier.

Att utgå från partiprogrammet är ingalunda tillräckligt. Ändå verkar det som att vissa statsvetare nöjer sig med den metoden. Å andra sidan vore det inte heller rimligt att utgå från vilka åsikter som hyses av partimedlemmarna. Blir då ett parti fascistiskt när minst hälftet av medlemmarna kan klassas som fascister? Krävs det kvalificerad majoritet, eller räcker det tvärtom med en minoritet?

Jag tror alltså inte att den avgörande frågan är om Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti, vad nu detta skulle innebära. I stället vill jag kasta fram tre alternativa diskussionsfrågor:

Här handlar det om att betrakta partiet tillsammans med sina sympatiserande grupperingar på nätet och på gatan, samt om att förstå dem som del i ett europeiskt mönster. Ser vi då en framväxande nyfascistisk mobilisering, eller ser vi något annat?
  • Är den nyfascistiska rörelsen en del av Sverigedemokraterna? Här handlar det om i vilken mån partiet har någon falang med nyfascistisk tendens, utan att detta gäller för partiet i sin helhet.
  • I den mån som det förekommer en falang med nyfascistisk tendens, eller en motsvarande gruppering kring vissa av partiets närstående medier – vilka utsikter har dessa att få inflytande över Sverigedemokraternas fortsatta utveckling?
  • flattr this!

    av rasmus den December 10, 2014 07:21

    December 09, 2014

    Copyriot

    Slutet på The Pirate Bay, kanske

    Under tisdagen slocknade The Pirate Bay. Det var inte första gången det hände. Under årens lopp har det fler gånger än vad någon kan hålla räkningen på. Varje gång har det spekulerats i slutet, men efter några timmar eller dagar har The Pirate Bay varit uppe igen. Detta har även varit fallet när polisiära tillslag legat bakom.

    Det har nu bekräftats att det var svensk polis som släckte The Pirate Bay genom ett tillslag mot en serverhall i Nacka. Visserligen kan vi räkna med att sidan drivits från ett flertal serverhallar utspridda över världen, men det kan tänkas att serverhallen i Nacka fungerade som nod, där trafiken till domännamnet thepiratebay.se kunde kanaliseras vidare till de andra serverhallarna.

    Att åter få upp The Pirate Bay borde inte vara någon större sak, rent tekniskt. Men förutom att det krävs en alternativ serverhall, krävs det människor som rent praktiskt utför jobbet med att styra upp ett sådant alternativ samt peka om domänen. Bara för att dessa saker har utförts i år efter år, betyder det inte att de alltid kommer att utföras. Det finns ingen automatik. Saker kan förändras. Folk kan försvinna av olika skäl. Exempelvis greps Fredrik Neij för en dryg månad sedan i Thailand och sitter nu på fängelset i Skänninge. (Samtidigt har nu Peter Sunde blivit frisläppt.)

    Nyligen noterades att Bayfiles – en gång startat som ett sidoprojekt till The Pirate Bay – försvann från nätet strax efter att Fredrik Neij blivit gripen.

    Jag känner inte till några detaljer, vet inte ens vem som har hållit i rodret på The Pirate Bay under de senaste årens utdragna förruttnelse. Men jag noterar att ingen längre orkar mobilisera till dess försvar. Den här gången räknar jag inte med att The Pirate Bay kommer tillbaka. (Men jag räknar med att en hel hop bondfångare nu lanserar sajter med liknande domännamn och utseende, fast sprängfyllda med malware – se upp!)

    Det finns något befriande i tanken att The Pirate Bay nu kanske har nått slutet. Bortsett från dess bedrövliga utveckling under 2010-talet, har vi i gamla Piratbyrån länge hävdat att The Pirate Bay i kraft av sitt starka varumärke har blivit det främsta hindret för en fortsatt utveckling av P2P-fildelningens praktik. Ett försvinnande innebär inte per automatik att alternativen kommer att sprudla, men åtminstone händer något. Det saknas knappast radikala utvecklingslinjer bortom det urgamla torrentprotokollet.

    Uppdatering: Peter Sunde bloggar för första gången sen han kom ut från fängelset: “The Pirate Bay down, forever?

    Uppdatering:
    http://torrentfreak.com/the-pirate-bay-has-not-been-resurrected-yet-141210/">
    http://torrentfreak.com/the-pirate-bay-has-not-been-resurrected-yet-141210/">
    http://torrentfreak.com/the-pirate-bay-has-not-been-resurrected-yet-141210/">Torrentfreak
    konstaterar att det ännu inte finns några tecken på att The Pirate Bay återuppstår. Viss förvirring har skapats genom den fortsatta existensen av proxysajter som thepiratebay.cr, vilka ser ut precis som The Pirate Bay men inte har något fildelningsnätverk bakom sig. (Nu verkar även denna ha gått ner.)

    flattr this!

    av rasmus den December 09, 2014 21:05

    Wikimedia Sverige

    Återanvändning och återvinning

    Touchbord med wikipediaartiklar

    Översiktsbild av touchbordet med två artiklar framme. Foto: Axel Pettersson, Licens: CC BY-SA

    Hur använder Du Wikipedia? brukar jag fråga då och då. Den stora majoriteten använder Wikipedia genom att hamna där när dom googlar nånting, eller aktivt söker eller surfar vidare mellan artiklar. Några få använder Wikipedia genom att bidra med nya artiklar, rättning av stavfel, fotografering eller annat som leder till att encyklopedin blir större och bättre. Inom GLAM-världen, där jag ofta rör mig om dagarna ser det lite annorlunda ut. Från bildarkiv tillgängliggörs digitaliserade bilder och laddas upp till Wikimedia Commons i bulk eller enskilt, intendenter uppdaterar artiklar och bidrar med ämnesexpertis, och databaser exporteras och ligger till grund för kompletta listor över både det ena och andra. Visst läser dom artiklar också, men lite omvänt är det.

    Därför är det så spännande när begrepp ställs på ända och användandet går åt andra hållet. Ett museum som återanvänder Wikipedia och Wikimedia Commons samt bidrar med öppen källkod hör inte till vanligheterna. Sedan några år tillbaka samarbetar Wikimedia Sverige med Centralmuseernas samarbetsråd, så därför var det en självklarhet att vara med när Vasamuseet ville ha hjälp inför utställningen Samtidigt/Meanwhile som öppnade för ungefär ett år sen. Idén att få gemenskapen att kurera bildvalet föll platt, det var noll intresse att välja bilder från perioden 1600-1650 på Wikimedia Commons. Trots den fadäsen är den största delen av bilderna i utställningen från Wikimedia Commons, men urvalet är istället gjort av personalen. Att en utställning till största delen består av material framtaget genom Wikimediaprojekten har jag inte hört om tidigare, och det visar på den kvalitet och den bredd som finns tack vare att andra arkiv och museer tillgängliggör hela eller delar av sina samlingar.

    Inledningen av en Wikipediaartikel på touchbordet.

    Inledningen av artikeln om Miguel Cervantes på finska. Med flaggorna går det att byta språk och med QRpedia-koden går det att få upp hela artikeln på sitt språk på sin mobiltelefon. Foto: Axel Pettersson, Licens: CC BY-SA

    Även om det är häftigt med många bilder från Wikimedia Commons finns det annat på utställningen som är ännu häftigare med Wikipediaglasögonen på, och det är det multi touch-bord som är direktkopplat mot Wikipedia. För att få en spridning på vad som visas upp ville utställningsproducenten att det inte bara skulle vara utvalt från ett svenskt perspektiv, och då passar det bra att koppla upp sig mot en encyklopedi som är skriven på 288 olika språk. Hårdvaran i bordet är en Samsung SUR-40, som kör Microsoft Windows, och på det har Lars Rosén på Spree byggt ett program som med hjälp av API-frågor mot Wikipedia letar reda på rätt artiklar att visa upp. För att hitta rätt artiklar börjar bordet leta på svenska, engelska, spanska och franska i kategorier med årtal mellan 1600 och 1650. Alla artiklar som passar in i årtalskategorierna och dessutom har koordinater i sig plockas upp och placeras ut på världskartan. Kartan går att zooma in och ut i, och det går att flytta runt kartan när den är inzoomad. Artiklarna som placeras ut på kartan syns som ballonger, och ett tryck på dom visar upp ett kort där inledningen av artikeln går att läsa, och om artikeln finns på fler språk går det även att växla mellan några av dom direkt där. Bilder som finns i artikeln finns också med på kortet så att det går att titta på dom. Utöver att det går att titta på bilder och läsa inledningen av artikeln på olika språk finns det en QRpedia-kod på varje artikelkort. QRpedia-koden är en liten svartvit fyrkantig streckkod som går att scanna med en app i en smart mobil och som leder till wikipediaartikeln så att det går att läsa hela artikeln direkt i telefonen. En extra finess med att det är en QRpedia-kod är att den känner av vilket språk telefonen är inställd på och leder direkt till artikeln på det språket. Om artikeln inte finns på det språk telefonen är inställd på erbjuds både möjligheten att läsa den på något av de befintliga språken eller att få artikeln översatt genom Google translate. Då Vasamuseet har väldigt många besökare från andra länder, och dessutom bjuder på öppet och fritt trådlöst nätverk, är det en väldigt bra service till nyfikna och intresserade gäster. En bonus till är att utställningen fortsätter växa hela tiden. Frivilliga skapar artiklar som dyker upp i bordet, och museerna själva ordnar skrivstugor där artiklar som passar in i bordet skapas och uppdateras.

    Den öppna källkoden då? När kommer den in i bilden börjar du kanske undra så här dags? Det som gör att det här projektet sticker ut lite är att Vasamuseet som ett sätt att bjuda tillbaka efter att ha återanvänt bilder från Wikimedia Commons och artiklar från Wikipedia släpper källkoden för programmet till touch-bordet under den fria MIT-licensen. Källkoden finns upplagd på Statens maritima museers GitHub-konto och vem som helst som har ett kompatibelt touchbord kan ladda ner och köra programmet själv. Fördelen med att källkoden är öppen är att den som har lite programmeringskunskap dessutom kan anpassa programvaran, både för andra hårdvaruplattformar, men också för andra sammanhang, tidsepoker, geografisk avgränsning eller vad det nu kan vara. Berätta gärna i kommentarerna här vilka möjliga förändringar, förbättringar, anpassningar eller roliga idéer som är möjliga genom att koden är öppen och fri. Om du återanvänder koden, helt eller delvis, i något annat sammanhang skulle det vara roligt att höra hur. Berätta gärna här eller för Vasamuseet om det, då vi tror att det här är första gången ett museum släpper programvara under öppen källkod.

     


    av Axel Pettersson den December 09, 2014 11:51

    Nicklas Lundblad

    Vänta-på-flyg-latte

    image

    Det är väl känt bland familj och vänner att jag är en nervös resenär. Jag vill inte stressa till gaten, eller stå och stampa i security. Hellre då tid att dricka kaffe, och läsa litet på flygplatsen. Jag trodde länge att det hade med brist på rutin att göra, men efter det gångna året är det inte längre en särskilt övertygande hypotes. Så det handlar om något annat – om en viss resstil. Jag är inte så zen att jag kan säga att det är resan som spelar roll snarare än målet – jag vill verkligen komma fram – men jag tror att de små ögonblicken mellan städer och kontexter är underskattade. De är en sorts fragmentariska undantagstillstånd, sprickor i livet där ljus och mörker sipprar in. Tid på flygplatser fungerar som en sorts terapi, en samtalsterapi med tillfälligheter i en värld där ingen hör hemma.

    Douglas Adams skrev en gång ungefär att “inget språk någonsin producerat uttrycket ‘vacker som en flygplats'” – en onekligen bitande iakttagelse. Men nog har dessa små rum något som gör dem värda att utforska närmare? Undrar om det finns någon som skrivit en flygplatsernas sociologi. Det måste det väl göra?

    av nicklas den December 09, 2014 08:36

    December 08, 2014

    Copyriot

    Nypublicerat: om 1990-talskrisen, speglad i Ultima Thule och Latin Kings

    Musik, politik och svenskhet: 1990-talets kris speglad i Ultima Thule och Latin Kings“. Så heter en min text som nyligen publicerades i forskningsantologin Det långa 1990-talet.

    Det handlar inte minst om skapandet av den politiska generation som innefattar ledarklicken i Sverigedemokraterna. Ny demokrati spelar såklart en framträdande roll. Men där finns även vissa observationer rörande vädret, valutakurserna, topplistorna samt vad C.G. Jung betydde för verksamheten på Fryshuset.

    Jag lägger viss vikt vid Leon Flamholcs dokumentär “Rasist javisst?“, som på SVT i april 1993 och förefaller ha blivit startskottet för Ultima Thules extrema popularitet, samtidigt som dokumentären lanserade Latin Kings som den antirasistiska motpolen. Jag framför en teori om att fjärde versen i “Snubben” kan ha varit ett försök att leva upp till den bild som presenterats i dokumentären.
    I övrigt får Latin Kings ett ganska begränsat utrymme i texten. Jag kan rekommendera att den läses tillsammans med Kim Veerabuthroo Nordbergs nya biografi över Dogge Doggelito, Ibland vill man bara försvinna, som är ett utmärkt dokument över 1990-talet ur en viss aspekt.

    Trogna läsare av Copyriot kan ana artikelns bakgrund. Våren 2013 nystades här lite extra i arvet från 1990-talet. Detta var i sin tur en följd av att jag suttit en månad på Samtidshistoriska institutet och förberedde en forskningsansökan, som inte blev antagen men som kanske kan utvecklas till något i framtiden. Delar av materialet kom i vart fall att ligga till grund för ovan nämnda artikel. Annat väntar på att publiceras. Någon gång hoppas jag få skriva en längre betraktelse över 1990-talets tidsanda med utgångspunkt i popmusiken.

    flattr this!

    av rasmus den December 08, 2014 10:39

    Nicklas Lundblad

    Kolumn i SvD: Om skiljelinjen mellan politisk optimism och pessimism

    Kolumn i dag i Svenska Dagbladet: om politisk pessimism och optimism och om att söka asyl i optimismens republik:

    Det kändes som en annan politisk gemenskap, en sorts optimismens konspiration grundad på en förvissning om att politiken utgör ett verktyg för att forma den ljusnande framtid, inte en smärtstillande medicin som skall lindra det långa, oundvikliga förfallet.

     

    av nicklas den December 08, 2014 07:00

    December 07, 2014

    Nicklas Lundblad

    Law and time I: Building organizations that last … forever?

    In the New York Times on the 5 of December there was an interesting article about trusts established for eternity. The article raises doubts from legal academic Robert T Sitkoff about whether these trusts are constitutional (a recent paper of his suggests that they are not), but the more interesting question may be if a society should allow the freedom of disposition of one’s property to extend into an unknown future. Should we be legally able to establish trusts that last forever? Should organizations be able to exist forever? Or should we perhaps set a legal limit on an organizations life span? That seems absurd on the face of it, but if we think about the institutional legacy environment that we live in, it seems clear that we could end up in a situation where “dead man’s control” of enormous resources actually becomes a significant influence for future generations.

    As we extend this question across religious organizations, family foundations and others we see that organizations, institutions and time seem to make up a very specific set of legal problems, worth discussing and studying. I will start compiling a few notes on it and we will see what we end up finding. But the questions are many and interesting:

    1) Cross-generational freedom of disposition (i.e. does the individual will cease, decrease or stay the same after the death of an individual (and what about what that individual does to preserve the chance of returning from death as in cryogenic experiments or DNA-depositions?)

    2) Law and time generally (what is the perspective on time in legal systems?). This is enormously interesting and a subject of some complexity: the way time is regulated, the way time cures certain legal deficits, the way that we apply law across time — this set of problems need to be unpacked and discussed separately, but seem to present an especially interesting mine of questions.

    3) The legal rights of organizations. Is dead man’s control in fact live organization’s control? As organizations acquire and develop artificial intelligence – if they do – will that matter. Can we imagine a world in which we end up having eternal, artificial individuals? And what would that do with the legal system?

    And much more. A good area of study!

    av nicklas den December 07, 2014 09:30

    Dataskyddet och medborgarens relation med staten: vad hände med samkörningen?

    När dataskyddet infördes i början av 1970-talet handlade det till stor del om att definiera och reglera relationen mellan medborgare och stat. Analysen var enkel: staten hade tillgång till en kapacitet som gjorde det möjligt att utöva mer makt över individen, och genom att staten fick en bättre bild av individen kunde denna makt skräddarsys så att staten i detalj kunde styra oss medborgare. Dataskyddet utgick också från att skyddsintresset – medborgarnas integritet – var höggradigt fragmenterat eftersom ingen enskild person kunde begränsa statens hela användning av teknik. Därför behövdes både en reglering – persondataskyddet – och en institution som kunde ta vara på detta skyddsintresse – Datainspektionen.

    De regleringsmekanismer och idéer som denna analys byggde på gav 1980 års OECD-principer och därur grodde sedan de flesta olika dataskyddslagstiftningar.

    Bland de största riskerna som lagstiftningen då ansågs behöva minimera fanns det som kallades “samkörning” – att staten lade samman informationen i två databaser. Samkörningen ansågs vara den handling varigenom staten fick en så klar bild av individen att maktrelationen mellan individ och stat förvreds bortom det acceptabla.

    Spola så fram till i dag. En av de största utmaningarna för de statliga systemen är att de inte kan utbyta information. I länder som Estland och Kroatien skapas i dag kontaktpunkter mellan stat och medborgare där målet är att medborgaren bara ska behöva kontakta staten en enda gång – allt annat skall ske bakom kulisserna, och det uttalade målet är att medborgaren inte ska behöva bry sig om vilken myndighet som har uppgifterna. I vissa stater är målet med regelförenklingen att staten endast skall få fråga efter uppgifter en enda gång och att det sedan är statens ansvar att se till att rätt uppgift når rätt beslutsfattare.

    Samkörningen har liksom gått från synd till dygd.

    Här kan man landa på olika sätt i debatten. Å ena sidan finns de som menar att den ursprungliga analysen var helt riktig och att det som nu sker innebär en farlig snedvridning av relationen mellan medborgare och stat. Dessa originalister menar att vad den ursprungliga lagstiftningen utgick ifrån var den grundläggande principen att staten måste utformas så att den kan tas över av onda politiker utan att medborgarna hotas. Denna designprincip kräver alltså att samkörning förbjuds och att statens förmåga att se medborgarna som data reduceras till fragment och pusselbitar.

    Å andra sidan finns de som menar att statens förmåga att tjäna medborgaren beror av att ha tillgång till data och förmå att tydligt hantera och lösa problem som medborgarna behöver hjälp med. Denna falang menar också att frågan går djupare än så: ett förbud mot samkörning innebär en farlig reduktion av rättssäkerheten i statens myndighetsutövning: hur skall man kunna fatta goda beslut utan data? Samkörning blir därmed inte bara tillåtet utan påbjudet. Den designprincip som här tillämpas utgår från att statens teknikanvändning måste utformas så att beslutskvaliteten optimeras så mycket som möjligt.

    Det finns ett tredje sätt att lösa upp spänningen här, och det är att skifta fokus från samkörningen som regleringsobjekt till något annat. Här finns flera alternativ: vi kan exempelvis säga att det finns en lösning som uppfyller båda designprincipernas krav och det är att skapa mycket starka dataportabilitetslösningar i staten. Den som företräder denna lösning skulle också kunna påpeka att genom att ge medborgaren rätt att ta ut sin information och kanske även radera den så skulle staten vara tvungen att förtjäna sin legitimitet som beslutsfattare. En sådan lösning skulle ge medborgaren en nödlösning om det ser ut som om staten kommer att tas över av mörkerkrafter, och samtidigt låta medborgaren dela så mycket information som möjligt för att förbättra beslutskvaliteten.

    Nå, nu finns det åtskilliga problem med denna lösning också: för vad skulle det innebära om en individ raderade sig från alla statliga databaser? Och skulle man till exempel kunna ta sina data och istället söka medborgarskap i Estland som redan nu har en tekniskt avancerad infrastruktur för medborgarskap? Portabelt medborgarskap skulle också ställa intressanta frågor om de politiska gemenskapernas nivåer. Varför skulle man inte kunna bli medborgare i en stad?

    Här finns inga givna svar, eller enkla lösningar, förstås. Men studier av dataskyddets utveckling är både fascinerande och lärorikt som en inblick i hur vi som samhälle tänker kring relationen mellan stat och medborgare, och hur denna relation i dag präglas av teknikens utveckling. Hans Jonas, den tyske teknikfilosofen, hade rätt när han konstaterade att all teknikanvändning är maktutövning – och därmed förskjuter och förändrar tekniken existerande maktrelationer. Exakt hur detta sker är, tror jag, ännu inte studerat i grunden.

    P.S. Den andra intressanta utvecklingslinjen är förstås utvecklingen av relationen mellan kommersiella aktörer och individer, liksom den mellan individerna i samhället i sig självt. Mer om detta vid ett senare tillfälle.

    av nicklas den December 07, 2014 09:12

    December 06, 2014

    Copyriot

    Krisen, del 155: Subjektet och sammanbrottsteorin

    Min artikel om värdekritisk kristeori, som publicerades i senaste Fronesis, har på senaste tiden lockat fram vissa reaktioner. Bland annat i tisdags, när ABF ordnade ett välbesökt panelsamtal i Göteborg. Två dagar senare tryckte Västerbottens-Kuriren en lång text av Erik Persson: “Nytt ljus på samtidens kriser“, som i huvudsak diskuterar just den värdekritiska teorin om kapitalismens pågående sammanbrott.

    Den klämmande punkten, som återkommer i dessa sammanhang, formulerades av bloggen Konflyktlinjer tidigare i höstas:

    Kanske har de värdekritiker rätt, som hävdar att vi nu bevittnar hur varusamhällets fogar lossnar bit för bit i ett långsamt och utdraget sammanbrott, samtidigt som vi tvingas klamra oss fast vid varuformen i en allt mer förtvivlad konkurrens om resterna.
    Värdekritikerna skriver fram en kapitalets tvingande logik utan något historiskt subjekt, vilket bryter mot den normala ordningen i vänstersammanhang där det reformistiska eller revolutionära subjektet ofta förutsätts.

    Subjektets frånvaro provocerar. Därför leder många på vänsterkanten att uppfatta sammanbrottsteorin som antingen alltför pessimistisk eller alltför optimistisk – eller båda delar på samma gång.

    Att sammanbrottsteorin skulle vara optimistisk är ett missförstånd som är kopplat till den traditionella marxismens historiemetafysik, känd som “historiematerialism”. Enligt detta synsätt bestod världshistorien av att produktionssätten avlöste varandra i en på förhand given ordning. Efter att feodalismen hade ersatts av kapitalismen, skulle kapitalismen ersättas av socialismen. Om ett produktionssätt kollapsar, står nästa produktionssätt redo i kulisserna.
    Värdekritikerna är emellertid inga marxister i denna mening: de tar avstånd från historiematerialismen, liksom från den traditionella förståelsen av socialism. Som konstaterades i första numret av tidskriften Kris och kritik:

    Det bör understrykas att denna kristeori inte förutsätter att kapitalismens sammanbrott per automatik leder till socialism eller kommunism /…/ Inget i analyserna säger heller att en pågående slutkris gör motstånd och kamper överflödiga. Ett sammanbrott kan lika gärna leda till ett bortomkapitalistiskt barbari, om inte ett medvetet överkommande av de moderna formsammanhangen kommer till stånd.

    Även mer välvilliga läsare uppfattar det som en brist i sammanbrottsteorin att den saknar “användbarhet”. En användbar teori är en teori som pekar ut vad som bör göras, så konkret det bara går. Framför allt förväntar man sig att teorin ska förklara vem som ska få till stånd en förändring. Först när den samhällskritiska teorin kan peka ut ett (revolutionärt eller reformistiskt) subjekt har den kvalificerat sig som “användbar”.

    Men är detta ett rimligt krav att ställa på den värdekritiska kristeorin? Vi kan jämföra med teorierna om klimatförändringar och ekologisk kris. Det vore orimligt att avfärda en klimatforskares rön med argumentet att de inte är användbara eftersom de inte pekar ut ett subjekt. Klimatforskningen kan visa att utsläppen av växthusgaser måste sänkas snabbt och drastiskt för att minska risken för en global katastrof, men det är inte nödvändigtvis klimatforskningens uppgift att säga hur vi kan organisera ett postfossilt samhälle, än mindre vem som ska ta initiativet till en global omställning. Detta är frågor som återstår efter att klimatforskningen presenterat sina rapporter. På samma sätt bör vi acceptera att värdekritiken lämnar en lång rad frågor hängande i luften.

    Det är spännande att se hur Kris och kritik, som nu har utgivits i drygt ett år, fortsätter att brottas med dessa frågor. Nyligen utkom dess fjärde nummer där de bland annat har översatt en lång essä av Robert Kurz, “Negativ ontologi” (2002), som är en uppgörelse med själva tanken på att “subjektet” ska skapa en bättre värld. Det är en våldsam text som bitvis måste betecknas som extrem, fjärran från den akademiserade formen av vänsterteori. Den följs av en kritisk reflektion signerad Anselm Jappe. Därtill bad redaktionen mig att skriva en introduktion till “Negativ ontologi”, vilket jag gjorde i all hast. Där konstaterar jag att Kurz antyder att alternativet till ett “revolutionärt subjekt” är framväxten av en “organiserad individualitet”:

    Han uppställer en motsättning mellan det individuella och det subjektiva. Människorna har i alla tider haft sin individualitet, men det är endast i det moderna samhället som individualiteten har tvingats in i en form som bygger på polariteten mellan subjekt och objekt.

    Marxister har sedan länge varit fixerade vid frågan om ”det revolutionära subjektet”. Men enligt Kurz kan ingen befrielse någonsin komma från ett subjekt. Frågan är snarare hur vi befriar oss från den förlamande dialektiken mellan subjekt och objekt. Det handlar alltså om att avbryta hela moderniteten, ”av ren självbevarelsedrift”. Samtidigt handlar det inte om att börja från någon nollpunkt, utan om att ”omsortera” den hittillsvarande idéhistorien. Efter att upplysningen har förkastats, står det klart att denna sortering inte kan ske utifrån några universella etiska principer där de goda guldkornen behålls medan det onda eller ofullständiga förkastas. Snarare än en rent teoretisk filtrering måste det handla om en experimenterande process av radikal rekomposition.

    Värdekritiken är en kritisk teori som på medvetet sätt inskränker sin egen relevans. Den är uttalat negativ: den påvisar en logisk och historisk gräns för varusamhället och drar konsekvenser om vad som inte är möjligt. Det är i längden inte möjligt att organisera ett alternativ på grundval av pengar, lönearbete och välfärdsstat. Följdfrågan är given: vad är då möjligt? Men svaret på den frågan kan inte formuleras av en värdekritisk teori. Just där måste teorin avstå från förhastade svar och lämna över till den “organiserade individualitet” som gör försöker resa ett motstånd mot den rådande ordningen, mot det uppgivna administrerandet av ett utdraget sammanbrott. I detta motstånd görs praktiska erfarenheter som med teorins hjälp kan bearbetas. Det är bara i denna process som det är värt att söka svar på frågan om vad som bör göras.

    flattr this!

    av rasmus den December 06, 2014 14:03